"Mina barn ..." och våra ungar

När jag var liten brukade jag rymma hemifrån när jag bråkat med mina föräldrar eller bara för att jag fick nog av att vara hemma. Jag rymde ofta. De första åren kunde jag ta min kudde och gå rakt över trapphuset till det underbara äldre paret som bodde där. För mig var det ingen tvekan om att jag var välkommen ens vid 5-tiden på morgonen. Det var trygghet.

Faktum var att jag var så trygg med att vuxna skulle se efter mig att jag fortsatte rymma hemifrån även när vi flyttat till Afrika. Tyvärr visste jag inte vem jag kunde gå hem till eftersom jag inte hittade till de vuxna jag kände utanför murarna. Därför kom jag inte så långt på den tiden. Istället letade jag upp en del av murens utsida där jag inte syntes från insidan och satt där i förhoppning om att bli hittad ändå. Det blev jag alltid, men inte av mamma eller pappa utan av förbipasserande. De frågade om jag var vilse, om jag mådde bra, om jag behövde hjälp eller om de kunde hitta någon som kunde hjälpa mig. Jag minns särskilt en gång när en man klädd i bara trasor (inte slitna kläder utan bokstavligen bara trasor över de nedre regionerna) kom fram och pratade med mig. Han gav mig av det enda han hade: sin tid. Och för mig var det oerhört värdefullt. Jag visste att jag var trygg igen.

Det var i de här upplevelserna ett frö började gro i mitt hjärta och jag kände att jag vill bli som de här människorna. Världen borde vara sådan att vuxna har tid för barn och kan ge dem en känsla av trygghet. Mitt sätt att "ge tillbaka" är att vara god man för ensamkommande barn. Det är verkligen en fantastisk upplevelse och så oerhört givande att träffa de här ungdomarna. Baksidan av medaljongen är att se hur de lider av godtycklig handläggning, beslut om åldersuppskrivningar som inte går att överklaga, rigida EU-regler och oron över att inte veta vad som kommer att hända dem. Det finns mycket att jobba vidare med för att göra världen lite tryggare för alla våra barn.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar