Inte mycket rätt i migrationsrätten

För sex månader sedan hade jag glädjen att få lära känna en av de modiga ungdomar som korsar hav och land för att ta sig från trakasserier och att vara en ingenting till tryggheten och en framtid i Europa. Han överlevde resan till Sverige och drömde om att äntligen kunna börja leva i fred och frihet, utbilda sig och bli en kugge i vårt samhälle. Men det visade sig snart att han kommit med orealistiska förväntningar när han kastades in i den rättslöshet som drabbar dem som faller offer för dublinförordningen. Drömmen tog slut, på grund av några fingeravtryck lämnade i fel land. Efter att tillsammans och mestadels helt ensamma ha kämpat med näbbar och klor, fäktats med pennor och tangentbord, klagat och överklagat, besegrades vi till slut av "EU:s flyktingpolitik". Därmed är det upp till Italien som det första "säkra landet" han kom till att sköta asylprövningen.

Problemet är att det enda som är "säkert" för de flyktingar som kommer till Italien är att de riskerar att låsas in under vidriga förhållanden bestående av bland annat sanitära olägenheter, dålig ventilation och knappt någon mat, eller behöva bo på gatan alternativt i tältläger. Det är också säkert att de inte kommer att få den rättvisa prövning som dublinförordningen ska säkerställa. Ett fingeravtryck lämnat efter hot eller misshandel borde inte få kallas "asylansökan", men det är just så verkligheten ser ut. Fråga ungdomarna om de fått någon information eller om de hade tillgång till tolk och de stirrar på dig som om du kom från Pluto. De är utlämnade till en process de saknar all insyn i och där risken för att få avslag och tvingas tillbaka till hemlandet är stor. Ett land de ofta lämnade i småbarnsåren och där det sällan finns släkt eller vänner kvar.
Den italienska lagstiftningen på området är visserligen till viss del välformulerad men tillämpningen är snårig och juridisk hjälp beviljas bara på begäran, men hur gör man det, hos vem och när? Risken för att skickas tillbaka till hemlandets fasor är därmed mer än påtaglig. Om de sökande ändå har turen (?) att beviljas någon form av asyl innebär det ingen förbättring av livssituationen. De får ändå inte lära sig språket eller hjälp att komma in i samhället. Situationen är påtagligt lik den som gäller för asylsökande i Grekland (och på Malta) och det råder inte enighet kring om Sverige verkligen ska skicka tillbaka flyktingar till dessa länder.

Migrationsverkets rättschef har visserligen helt riktigt beslutat att inga asylsökande ska överföras till Grekland utan deras asylprövning ska ske här, men varför omfattas inte de övriga länderna av undantaget? Enligt Migrationsverket är det regeringen som ska fatta ett politiskt beslut om att stoppa överföringarna. Men för den som kan läsa innantill framgår det av utlänningslagen att det visst är Migrationsverkets ansvar.
Enligt Migrationsöverdomstolen ska ett sådant generellt undantag utfärdas när det är allmänt känt att ett land inte lever upp till den standard av rättssäkerhet som kan förväntas av en stat som anslutits till dublinförordningen och landet är oförmöget att ge ett drägligt mottagande. Det är fallet om en överföring skulle innebära tortyr, omänsklig/förnedrande behandling eller bestraffning eller risk för att skickas vidare till ett land där den asylsökande riskerar att utsättas för sådan behandling. Men av någon anledning tycks migrationsrätten vara det enda rättsområde där inga generella principer får dras från rättspraxis utan domarna anses bara gälla för det specifika landet. Det är i varje fall så principerna tillämpas i praktiken.
På det överstatliga planet fann Europadomstolen för mänskliga rättigheter en tid efter den svenska domen att Grekland mycket riktigt bröt mot sina åtaganden genom att inte försäkra de asylsökande en rättvis prövning och genom att utsätta dem för de missförhållanden det innebär att leva som asylsökande i landet, men också att Belgien bröt mot sina åtaganden genom att överföra den asylsökande till Grekland och därigenom medverka till vad den denne kom att utsättas för. Domstolen menar alltså att det är brottsligt att skicka iväg en asylsökande till sådana förhållanden!

Det är dock inget som bekommer varken Migrationsverket eller Migrationsdomstolen det allra minsta, för det gällde ju bara Grekland. Enligt dem tycks det i alla andra fall ligga i barnets bästa att ryckas upp från skolgång, socialt skyddsnät i form av god man och närvarande personal och ett tryggt boende för att skickas till (i bästa fall) ett liv på gatan. För enligt Migrationsdomstolen är ett sådant beslut tydligen inte "stötande ur ett humanitärt perspektiv". Italien har nämligen, enligt domstolen, likartade förutsättningar som alla andra anslutna stater att "tillgodose människors behov och rättigheter". Migrationsdomstolen tar rentav på sig både ögonbindel och de stora skygglapparna innan den säger att inget tyder på att den ens behöver "överväga att förhållandena i Italien generellt skulle kunna anses vara av sådan starkt undermålig och rättsosäker karaktär att det enbart mot den bakgrunden skulle finnas skäl att överväga att underlåta en överföring dit". Bara domstolen själv tror på att Italien kommer att ta sitt ansvar och inte bara erbjuda en säker asylprocess och ett vettigt bemötande, utan dessutom tjänstvilligt utreda och beivra eventuella kriminella handlingar killen utsatts för vid sin förra vistelse i landet samt erbjuda vård och stöd för att bearbeta traumat av att skickas tillbaka. För det var ju bara "en adekvat och stark krisreaktion", det innebär inte att själva överföringen skulle kunna riskera att bidra till att ytterligare försämra killens hälsa.

Sex månader av hopp och förtvivlan förflöt. Ett halvår av ovisshet och ångest över att när som helst kunna skickas tillbaka till förvaret i Italien. Det går egentligen inte att beskriva den psykiska misshandel det innebär att långsamt börja rota sig och kanske våga hoppas på en framtid för att sedan få det bortryckt och allt som hänt nerkört i halsen. Nog väcktes han ur sin dröm om Sverige som ett land av idel rättvisa och ren godhet. Ändå ville han inget hellre än att få stanna här. Nu blev det inte så. Jag hoppas men tror inte att jag någonsin får veta hur det går för honom i Italien.

Men jag tycker inte att vi som är kvar i Sverige ska bära Migrationsverkets skuld till hur dessa "dublinärenden" behandlas. Det är en alltför tung börda att bära eftersom kampen är otroligt ensam och utgången ett garanterat nederlag. Vad vi istället är skyldiga alla dem som inte får chansen att skapa sig ett liv här är att tillvarata våra privilegier. Inklusive rätten att försöka påverka hur vårt samhälle ska se ut. Låt oss därför tillsammans tvätta bort de fläckar Migrationsverket och -domstolen sätter på vår rättsstat!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar