Ryggdunkarnas riksförbund

Jonas Thente målar i sin krönika i DN upp en bild av att de bloggande bokälskarna sluter sig samman med låt oss kalla dem bokproducenterna i en stor myshög där alla killar varandra på ryggen och inga dåliga böcker tillåts existera. Inte i bemärkelsen att de böckerna inte ges ut, men de måste också älskas om så bara för att författaren är rätt trevlig och man måste undvika dålig stämning i gruppen.

Det framgår dock inte riktigt vilka det är han buntar ihop i mysträsket. Thente skriver nämligen att "På Twitter, Facebook och Tumblr tävlar författare och författar-wannabees om att hylla varandras existerande och kommande böcker.". Innebär det att han kritiserar de små förlagen och egenutgivarnas fraternisering med andra uppstickare eller amatörförfattare där ryggdunkandet visserligen är utbrett men faktiskt fyller flera viktiga funktioner? Inte minst att uppmuntra varandra till fortsatt skrivande och att synas i det brus som omgärdar den enda värld kategorin har fri tillgång till. Det innebär faktiskt inte att gullandet står helt oemotsagt internt eller att det är den enda formen av interagerande. Tvärtom kan tonen på skrivarforum och liknande ställen ställen vara nog så hård.

Längre ner i krönikan hävdar Thente istället att "Här hemma har vi ett något mer gediget fundament för den litterära diskussionen med bland andra tidningarnas dagliga kultursidor och ofta balanserade boksajter.". Åh, det var som fan! Pratar han alltså om storförlagens författare och wannabees? Nå, låt oss fundera på vad deras ryggdunkande handlar om. Det är frestande att ta till begrepp som kulturelit och viljan att höra till, och möjligen finns det en liten sanning i det. Men vad de verkligen hör till är väl i så fall samma koncern? Det blir därmed inte konstigt att en egen klubb växer fram för alla inblandade i processen bakom att boken kommer ut i handeln. Frågan är bara om motmedlet verkligen heter tidningarnas kultursidor? Personligen tror jag att det är lättare att spräcka de etablerade förlagens boktroll inom just sfären för sociala medier där bokälskare tipsar varandra om vad som är "läsbart" eller "skräp" eftersom de böcker som når kultursidorna är en försvinnande liten andel. Visst finns det bokbloggare som kanske är mer generösa med sina lovord än vad de kanske skulle vara irl eftersom de gärna vill fortsätta ta emot böcker, men samtidigt kan den sammanhållning som finns bland bokbloggarna också vändas mot de "storfräsare" som är alltför fulla av sig själva eller som går till angrepp mot negativ kritik.

Värre är det då för litteraturkritikerna. Jag tycker absolut inte att de har spelat ut sin roll. De gör de nämligen så bra själva genom att inte hålla isär begreppen. Litteraturkritikerns ansvar för innehållet i dess recension torde vara större än recensentens. Medan kritikern borde ha kunskaperna och förmågan som krävs för att sätta en bok i ett större sammanhang, genom att t ex se samband till andra verk eller företeelser, och ge välmotiverad kritik utifrån hur boken passar in, behöver recensenten på sin höjd resonera kring varför boken var bra eller dålig. Genom att uppfatta en fara för litteraturkritikerna i att bokbranschens olika aktörer sluter leden genom att ta varandra i hand och med hoppsaskutt lalla ut i bokhandlarna degraderar Thente litteraturkritikerns roll ytterligare. Naturligtvis måste kritikern få tycka illa om en bok, men låt oss hoppas att tidningen inte betalar för subjektiva åsikter som sådana (de finns nämligen gratis på nätet). En del av lösningen är att inte enbart vara en tyckare som rekommenderar eller avråder från viss läsning, visa istället lite yrkesstolthet! Den andra delen av lösningen är att inte tillåta sig själv att sitta i knä på de stora aktörerna. Sätt dem på plats istället! Tvärtemot att som Thente gör och uppfatta litteraturkritikers minglande som problematiskt tycker jag att det är det bästa de kan göra för att försäkra sig om att inte själva behöva hamna på "pyjamaspartyt". Varför inte öppna salongsdörrarna på vid gavel och även bjuda in de små aktörerna? Det är faktiskt först då kan vi prata om att verkligen skapa "balans" i den litterära diskussionen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar