Mina fäders dag

Jag misstänkte att det inte skulle gå att få tag i pappa om jag ringde på förmiddagen och det visade sig att jag hade rätt. Dagen till ära var han ute på något ärende, som vanligt. Istället hann jag med mammas uppdatering från sist och min egen "avstämningsrapport". Det kommer att bli ungefär samma samtal en gång till i eftermiddag, men med pappa, för det är hans dag. Och jag ser fram emot det. Det påminner mig om en tid när jag var pappas flicka och vi pratade om allt. Det är mitt band tillbaka och det är så värdefullt!

Och det påminner mig om hur lyckligt lottad jag är som har en pappa att ringa till. För jag har också en pappa som jag inte pratat med på flera år. En pappa jag valde själv när jag var fem år och ögonblickligen adopterade som min egen. Han var kock på Svenska skolan i Pointe-Noire, saknade ett finger, pratade lite svenska och hade alltid, alltid tid för mig. Jag mötte honom vid grinden när han kom på morgonen och vi pratade medan han jobbade, han visade hur han arbetade och jag såg med stora ögon på hur han fileade fisk eller gjorde jordnötssmör. När han gått hem på kvällen kändes det på något sätt alltid så tomt, trots att det fortfarande fanns en massa folk runtomkring mig.
Det var honom, tata, det var svårast att skiljas ifrån när åren gått och familjen återvände till Sverige. Vid ett par, verkligen ovärderliga, tillfällen har jag fått träffa honom igen. Hastigt. Flyktigt. Men varenda sekund räknas. Innan kriget bröt ut skrev vi till varandra; brev som nu är sköra som fjärilsvingar efter alla genomläsningar. För fyra år sedan mötte jag någon som kunde berätta att de sågs "nyligen" och att allt verkade vara bra med honom då.

Idag är det fars dag. Mina fäders dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar