En svala gör ingen sommar



Fingrarna rullade upp de tunna strumporna över slanka, vita ben. Det klickade till när strumpebandshållarens tänder bet om de spetsklädda kanterna. Fötterna klev ner i sina högklackade sandaletter innan hon lät det gröna sidentyget falla från höfterna. Hon borstade igenom sitt bruna hår och fäste det med diamantprydda guldspännen. Fler diamanter letade sig redan från halsen ner mot urringningens mjuka hemligheter. Den unga gudinnan snappade åt sig sin matchande sjal och aftonväska innan hon lämnade sängkammaren.
Ute i korridoren hängde stalaktiterna tunga över hennes huvud. Väggarna blänkte av fukt i facklornas sken. Klackarna klapprade i stengrunden och ekot smattrade mellan väggarna. Trots det överröstades stegen av plaskandet från vattendroppar som slog i marken och bildade pölar. Hon undrade med en rysning om hon någonsin skulle vänja sig vid de underjordiska gångarna.

Tronsalens dunkel kändes till och med dystrare än vanligt. Hon tvekade vid ingången och såg sig omkring efter ett tecken på att han var här. Granatäpplet lyste bländande rött där det låg orört på sin tallrik, så långt från den vassa fruktknivens egg det var möjligt. Hon log åt hur det utvecklats till en årlig lek mellan dem.
Hon stannade ett par steg ifrån honom och tog in bilden av hur makens vita lockar ringlade sig över de nedsjunkna axlarna. Det knäppte ihåligt när fingrarna trummade mot tronens benpipor. Han såg lojt på henne.
”Jag kommer tillbaka”, sade hon och försökte sig på ett bevekande leende.
”Jag vet”, svarade han och vände trotsigt bort blicken. ”Det är att du går som stör mig.”
Persefone smekte hans kalla kind och sköt retsamt tallriken närmare honom. När hon återvände skulle likmaskarna ha förvandlat den klarröda frukten till oätlig mull. Tanken värme, tinade långsamt hennes bottenfrusna själ. Det var en symbol för hennes seger.
”Hälsa”, morrade Hades och värjde ansiktet från hennes hand som om den brände honom. ”Dem … däruppe.”
”Min käre farbror, du …”
”Och morbror”, påminde han lite lenare.
”Onkel”, avgjorde hon skrattande innan allvaret rynkade hennes panna. ”Du vet väl att du inte har något att oroa dig för?”
Hades tittade upp och log. Han slöt sin hand om hennes och drog henne intill sig. Hon satte sig lydigt på hans knä och lade armarna om hans hals.
”Jag tror på din kärlek, men jag vet att få gudinnor låter nöja sig med en älskare. Du förtjänar att älskas med hetta och om Adonis ger dig den – inte den minen, tack! – står jag inte i din väg. Jag räds ingen konkurrent, men Afrodites svartsjuka är farlig! Fråga Psyke om du inte tror mig.”
”Du känner mig alltför väl”, rodnande hon. ”Men om han har ögon för någon annan än henne, är det i varje fall inte för mig.”
”Afrodite håller i alla fall sina ögon på dig och han stryker faktiskt omkring här anmärkningsvis ofta.”
”Jamen käraste onkel, Adonis och jag är ju sällan här samtidigt!” skrattade hon. ”Kanhända är hans blickar riktade åt ett helt annat håll?”
Hades höjde ett ögonbryn och stirrade utforskande på henne. Långsamt spred sig ett leende över hans läppar och hans mörka skratt fyllde salen.
Från den bortre korridoren ekade färjekarlens smygande steg. Det krasade då benbitarna rörde vid stengolvet.
Hades blev genast allvarlig igen. Han strök undan Persefones hår och lade mjukt ett finger på hennes underläpp. Hon reste sig och såg på honom med en blandning av sorg och förväntan.
”Kom du ihåg din spelmark?” frågade han och räckte uppfordrande fram handen.
Hon gav honom ett okynnigt leende och fiskade upp den ur sin urringnings djup. Den lyste mellan hans fingrar då han förde den till sina läppar och välsignade den med en kyss. Hans blick tycktes borra sig in i henne medan han släppte ner spelmarken i hennes aftonväska.
Karon stannade längst ner i salen med en djup bugning.
”Det är hög tid att du ger dig av”, tillkännagav Hades. ”Demeter väntar, ni måste gå.”
Omnämnandet av modern fick Persefone att vingla till. Det tryckte över bröstkorgen som om världen ovanför höll på att rasa ner över henne. Fuktigheten åt sig genom sidenklänningen och slickade hennes hud. Stanken från död och förruttnelse var bedövande. En liten gnista liv fick fäste och krälade oändligt långsamt vidare genom kroppen. Hon måste genast härifrån!
Hades grep förtvivlat tag i hennes hand. Kylan som letade sig genom hennes ådror och spred rimfrost över armen var förlamande. Tårarna frös till is i ögonfransarna men hon mötte villigt hans blick.
Det gjorde ont i honom att veta hur illa han gjorde henne. Han blev återigen tvungen att vika sig för Zeus ord, måste låta henne gå. Handen föll hjälplöst tillbaka mot sin viloplats på tronens armstöd.
Karon gnisslade med sina beniga fötter mot golvet längst ner i salen.
”Snart”, lovade Persefone och kysste hastigt sin makes läppar.
Det skulle dröja åtta månader innan han fick smaka dem igen, men för hennes skull lät han bli att besvara kyssen. Han satt ensam kvar när hon drog sjalen om sig och utan att vända sig om följde efter färjekarlen.

Karon gick hela tiden ett par steg före då han ledde vägen till de fem floderna genom underjordens labyrinter. Förtappade själar vände sig i vämjelse från lukten av liv och såg sedan föraktfullt efter Persefone.
Hon andades ansträngt då trycket över bröstet intensifierades. Allteftersom de närmade sig de levandes värld och blodet rusade fram genom ådrorna stötte Dödsriket henne ifrån sig.

Solens bleka strålar smorde själen likt lenaste balsam då hon lämnade underjorden. Med slutna ögon njöt hon av hur snön smälte undan för hennes fötter då hon försiktigt klev ut i det mjuka gräset.
”Älskade flicka!”
Moderns röst lät drömlikt avlägsen trots att hon omslöt Persefone i sin varma famn och överöste dottern med kyssar. Kisande vande hon sig vid ljuset och svarade stammande på den flod av frågor om både hem- och griftefrid som översköljde henne.
Knappt hade Persefone vant sig vid att andas frisk luft innan Demeter tog henne under armen och trädde an deras hissnande färd. Ljuset sved i ögonen och fick henne att vända blicken mot marken. Hon log mot ängen där Hades tagit henne med storm och ansträngde sig att inte le och förråda sin kärlek inför modern.
”Behåll vigselringen på dig den här gången”, förmanade Demeter. ”Far din kan gott få påminnas om vad han gjort oss.”
Persefone studerade sin mors ansikte. Vad han har gjort dig, menar du, tänkte hon och kom på sig själv med att snurra på ringen. Vid alla gudar, måtte Dionysos ha hunnit hem före oss, jag behöver ett vårrus om jag ska stå ut!

Framför dem reste sig portarna till Monte Olympo höga. De slogs dramatiskt upp för de nyanlända.
Rummet var fyllt av en sådan glädje att självaste musiken tycktes dansa i luften. Förväntningarna var höga nog att kunna bära upp taket och värmen så intensiv att den tinat Hades om han bara kunnat känna den.
Demeter såg kärleksfullt på dotterns storögda förtjusning.
Långsamt gick det upp för Persefone att hon faktiskt var här igen. Livsglädjen bubblade upp i henne som lava ur en vulkan. Hon kastade sig om moderns hals men slet sig lika hastigt igen. Leendet var så hett att det fick girlangernas blad att öppna sig och knopparna att slå ut i full blom.

Zeus kom dem till mötes med ett lyckligt flin på läpparna. Han kom på sig själv när han mötte Demeters mörka blick och rättade till ansiktsdragen med en högljudd harkling. Han skyndade sig att lägga armen om sin nyanlända dotter.
”Välkommen hem”, sade han och snurrade ena mustaschen mellan fingrarna. ”Jaha, ja. Gick resan bra?”
”Onkel Hades hälsar”, svarade Persefone vänligt och vred diskret på vigselringen.
Under lugg såg hon hur fadern växlade en hastig blick med Demeter.
”Bra, bra. Mycket bra. Då får du ha det så roligt nu, lilla gumman”, babblade han. ”Ja, ursäkta mig, men jag lovade visst Poseidon ett parti Carribean Stud Poker.”
Persefone bet sig försiktigt i läppen för att inte skratta högt. Far hade aldrig haft särskilt god hand med sina barn.
Demeter slöt upp vid hennes sida och drog sjalen från dotterns axlar.
”Låt mig ta den där. Du ska för en gångs skull göra som din odugling till far säger och bara roa dig.”

Lätt om hjärtat gick Persefone in i rummet. Hon sneglade över axeln på några som spelade bräde med arvsfiender som pjäser, blinkade åt Poseidon vid Zeus bord och stannade vid rouletten.
Från sin aftonväska plockade hon upp förra årets sista spelmark och placerade den minutiöst på bordet. Stadigt mötte hon croupierens blick.
”Jag satsar allt på sommar.”
Det var som om den lilla kulan inte ens brydde sig om att protestera. Lydigt föll den ner i sommarens fåra och gjorde sig ordentligt hemmastadd. Hustrun till underjordens och rikedomarnas gud lämnade roluettebordet avsevärt rikare.
Hon nickade vänligt mot Afrodites nedlåtande skärskådning och hälsade hastigt på Hermes. Ivrig, på gränsen till otålig, fortsatte Persefone till nästa bord. Hon staplade upp en hög spelmarkörer och slöt handen om de två små råmande kossorna. Handen knyckte till och korna tumlade ut på den gräsgröna duken med perfekt fart för att landa på alla klövarna. Segervittringen glittrade i hennes ögon likt solkatter på vattnet i bäcken.
”Oss emellan”, sade croupieren med en blinkning, ”grattis!”
Berusad av framgångarna och sin frihet gick hon vidare till de enarmade banditerna. Det skramlade då småmynten svaldes och föll ner i maskinernas innanmäte. Strax därpå snurrade bilderna förbi i ett myller av färger innan fullt av myggor radade upp sig. Det rasslade till i maskinerna då vårfloder av mynt forsade fram bara för att genast skvalpa över kanten på den lilla uppsamlingskoppen. Gudar och gudinnor i närheten flög upp likt skrämda fåglar från sina bon då mynten stänkte kring fötterna på dem. Den unga gudinnans klingande skratt sjöng mellan väggarna.
”Välkommen hem, Persefone. Det har varit ödsligt tyst här utan dig.”
Hon snodde runt med ett hjärtligt leende och kastade sig om halsen på den gud rösten tillhörde.
”Apollon! Tack, det är faktiskt skönt att vara tillbaka.”
”Jag vet precis vad du behöver efter dina fyra månader i underjorden”, fortsatte han obesvärat och tog hennes hand i sin.
Hon höjde ett undrande ögonbryn.
”Dansa!”
”Här? Det finns ju inte ens plats.”
Apollon skrattade bort hennes plötsliga förnuftighet. Utan vidare omsvep tog han henne i sin famn och svängde runt i otakt till musiken. Stegen var ojämna. De klev på varandra nästan lika ofta som de lät bli. Fler gudar anslöt och snart ringlade ett långt led av glada gudomligheter genom rummet.
”Det här är en konst du får utveckla lite mer”, skrattade Persefone då Apollon tog en ny oväntad vändning.
”Gärna, om du lovar att öva med mig!” flämtade han. ”Andra hållet med!” uppmanade han sina andra skyddslingar.
Impulsivt fångade han in Demeter och slöt ledet till en ring. Skratten ljöd ännu högre när Apollon uppmanade de dansande att hoppa jämfota och vifta med öronen. Mest hängiven i dansen var självaste Zeus.

Med rodnande tår och hettande kinder smet Persefone och Apollon undan och lade sig till bords för en stunds vila.
”Nu ska det verkligen smaka med frukt och bär!” utbrast hon och sträckte sig hungrigt efter det stora gyllene fatet.
Apollon valde ett gnistrande rött granatäpple och erbjöd henne ett bett. Hon ruskade på huvudet. Det påminde för mycket om Hades som satt ensam i sin underjord och väntade. Istället sträckte hon sig efter små söta smultron trädda på långa strån. Hon åt under tystnad. Sötman klibbade ihop läpparna och kraften i smaken var förstummande.
”Mm, det smakar helt annorlunda när du är hemma”, funderade Apollon. ”Det måste vara sommaren som kryddar allt.”
De log mot varandra.
”Mor och jag ska göra mycket mer sommar i morgon.”
”Det ser jag fram emot”, svarade han. ”Men du måste avsluta den här kvällen först.”
”Ja”, svarade hon skälmskt. ”Och det finns egentligen bara ett sätt.”
Apollon reste sig och erbjöd en hjälpande hand. De stod tätt intill varandra och andades in doften av frukt från den andras läppar.
”Jag önskar att det här var avslutningen på kvällen”, viskade han och lät sin kind snudda hennes.
Tillsammans letade de reda på Dionysos. De fick syn på honom vid baren och trängde sig beslutsamt förbi hans sällskap. Han vinglade betänkligt trots att barstolen hade både extra höga kanter och bälte.
Persefone förklarade så gott det gick att det var dags för avslutningen.
Dionysos hade redan hunnit med fler vinkalkar än det fanns satyrer i hans följe så hon fick börja om flera gånger och hela tiden förenkla sitt anförande. När vinguden inte somnade, nöp han henne i kinden och kallade henne för sin favoritniece eller stirrade tomt framför sig utan att minnas vem han var.
Persefone gav Apollon en uppgiven blick. Hon hade vid det här laget helt slut på idéer.
”Sunset till alla, extra rosa!” befallde hon desperat och ruskade Dionysos i armen.
Han raglade olycksbådande till för att i nästa ögonblick skina upp som en skär kvällssol.
”Varför sade du inte bara det?” sluddrade han och skred till verket.
Demeter slöt upp vid Persefones sida och fick ett glas i händerna. Gudar och gudinnor höjde snart sina himmelsrosa drinkglas.
”Må vintern i solnedgången dö, låt sommarsolen bringa tö!” utropade de två gudinnorna över årstidernas växlingar.
Hela Monte Olympo bröt ut i ett öronbedövande jubel.
”För sommaren som äntligen har återvänt!”
Persefone lät vigselringen försiktigt glida av fingret och landa i aftonväskan. Hon mötte Apollons blick under tunga ögonfransar och fyrade av ett leende som fick honom att hosta till.

Utanför gudarnas festligheter klöv en svala den skimrande kvällshimlen.

2 kommentarer:

  1. Vad skicklig du är på att hantera språket, Anna! Det här var otroligt målande och fantasieggande!
    Jennie-Lie

    SvaraRadera