Tempeloffren


Avslöjad av gonggongen. Ljudet pulserade obarmhärtigt genom den mörka kvällsluften och fick hela världen att vibrera. Hon studerade stenmurarna som omringade den välskötta tempelträdgården och tänkte att rymningsförsöket ändå hade börjat bra. Problemet var att det skulle sluta illa. De minutiöst krattade gångarna skulle snart bada i blod. Det skramlade av springande fotsteg bakom henne.
”Rispapper, också!” svor hon och lät blicken långsamt vandra över de sammanbitna ansiktena.
”De är tre. Nej, fem. Jo, men nej, de är tolv. Och jag har bara Mig Själv.”
Hon andades djupt och koncentrerade sig på att hitta sin tyngdpunkt, förberedde sig mentalt på den oväntade men oundvikliga striden. Tolv par ögon kikade fram från de svamplika hjälmarna och följde hennes minsta susning. De tungt rustade samurajerna cirklade runt henne, slöt leden och hindrade hennes flyktvägar. Krigarna log. Eller visade tänder. Kanske gjorde de både och. Som en man drog de i alla fall sina svärd och lät eggen blixtra i rislyktornas sken.
”Era förfäder vördade Mig!” snäste hon, men hade inte råd att slösa mer på luften.
”Du är bara en krukväxt, ett ynkligt bonsaiträd”, fnös en av dem. ”Men snart är du bara spån, knappt värdig att eldas av bönder.”
De andra skrattade rått.
"Det där borde prästerna som hyrde in legoknektarna ha hört. Kanske hade de tänkt över saken en gång till om de vetat hur olika de såg på förfäderna?"
Mig Själv sträckte på sig så att det knakade i grenarna och koncentrerade sig på att se så mycket som möjligt på en och samma gång. Istället för att spänna blicken i några få, reagerade hon mest på rörelserna i ögonvrån. Svärden ven som glidflygande hackspettar genom luften, elegant men livsfarligt. Hon höll rötterna stadigt på marken, den ena framför den andra, och väntade på anfallet med grenarna i midjehöjd. Det ryckte lite i barken ovanför ena ögat.
"Tro inte att jag blev så här gammal på att inte se Mig för", tänkte hon. "Jag såg era mästare träna och kan förutse era rörelser som om stjärnorna viskade dem till Mig personligen."
De gick till anfall tre i taget. Hon kunde inte låta bli att beundra hur vackert de gled fram och slog en ny järnring runt henne. En lät svärdet falla ovanifrån, en högg och den tredje svingade bladet som en yxa.
"Deras mästare skulle ha varit stolt", log hon.
Hon duckade och sköt ifrån med ena roten för att sno runt på den andra. I en snabb rörelse hade hon hunnit utanför klingornas räckvidd. Det kändes nästan som att flyga. Hon hade glömt hur enkelt det var. På en ny inandning smällde hon till grenarna över den förstes svärdshand så hårt att han avväpnades. Hon virade kvickt in sig i hans handleder och utnyttjade den kraft farten gett henne för att dra honom över stammen och fälla honom till marken. Det krasade olycksbådande i nacken. Mig Själv skakade barren på plats och intog försvarsställning igen.
Det var svårt att avgöra om det var gammal vana eller rena chocken som fick de två andra att upprepa sina rörelser. Hugg. Sving. Mig Själv backade hastigt undan från hugget och snurrade samtidigt i samma riktning som det svingade svärdet fram till samurajens arm. Efter alla år i den trånga krukan var det som en dans. Hon slet tag i armen och ryckte till av all sin kraft. Förvånad tappade han balansen och störtade mot sin vapenbroders långa svärd. Kroppen studsade till då spetsen träffade rustningen, men tyngdkraften drev sin vilja igenom och drog honom till sig igen. Långsamt gled överkroppen ner över bladet som kämpade sig ut på andra sidan med blodet rinnande.
”Är det inte nog nu?” flämtade Mig Själv då den andre kroppen dråsade i golvet intill den förste.
Samurajen såg hastigt på de åtta andra och ryckte ilsket åt sig sitt svärd ur liket. Han torkade beslutsamt av eggen på en vit trasa. Det fanns inte en ren fläck kvar på den när han var klar. Mig Själv fäste blicken i honom och backade några steg.
”Aldrig!” väste han och högg för tredje gången.
Hon hoppade vigt åt sidan och vände sig om för att se när samurajen som stått bakom henne träddes upp på svärdet. De överlevande stirrade på det tredje offret medan han singlade ner mot marken som ett överraskat höstlöv. Gärningsmannen släppte svärdsfästet och backade bugande undan. Han svalde hårt för att samla sig efter detta sitt andra misstag.
”Hjälp mig att utföra seppuku!” bad han dem som stod närmast.
Mig Själv skakade på kronan. Det skulle inte vara någon idé att protestera och egentligen gynnade det henne att antalet motståndare minskade utan att hon behövde göra någonting. Ändå verkade det så onödigt att någon som äntligen uppnått en bråkdel av hennes ålder skulle slösa bort det på att ta sitt eget liv. Medan de andra tog plats som publik hjälpte de två samurajerna honom ur rustningen och räckte honom det kortbladiga svärdet. En av dem ställde sig redo att hugga av huvudet. Mig Själv övervägde att smita undan, men ville inte vara respektlös.
Hon tittade artigt på då bladet trängde in i mannens mage och med ett knyck skar av pulsådern. Ögonblicket efteråt rullade huvudet över marken med en fånig grimas.
”Nå?” sade hon. ”Har ni några nya idéer eller ska vi avsluta medan åtminstone några av er står upp?”
Samurajerna bildade klunga och talade om saken. Ljuden från deras diskussion porlade läskande. Mig Själv slickade sig om munnen och såg sig om efter något vatten att göra te av medan hon väntade. Hon tog plats på kanten till en fontän och skakade ner lite barr innan hon doppade rötterna. Det var kallt, men ibland fick man nöja sig med det som fanns tillgängligt.
”Vi tänker inte tappa ansiktet på grund av en förrymd minitall”, meddelade en av samurajerna.
”Ibland är det bättre att tappa ansiktet än huvudet”, svarade hon förnumstigt men visste att de inte lyssnade. De fick inte betalt för att ge upp och sluta slåss bara för att det hettade till lite.
Hon återvände till sin plats och lät sig snällt omringas igen. De kunde knappast upprepa de andras misstag, förmodligen skulle de spara in tid genom att gå till anfall samtidigt, från alla håll. De ställde upp sig, fyra på varje sida om henne. Nästan som två led där hon fångats i mitten. "Idioter", tänkte hon.
Samurajernas stridsrop ekade mellan tempelmurarna då de störtade framåt. Mig Själv upplevde det som om tiden stod still, eller snarare som om den tog god tid på sig för att förstå vad som hände och mediterade över det. Bonsaiträdet tycktes flyta fram då hon vände deras egna rörelser emot dem. En olycklig samuraj fick fungera som avledare av uppmärksamheten. Han fälldes till marken av en tjock rot i skrevet och en gren som snärtade till över knäskålarna och blockerade tre av männens anfall. De snubblade på honom och föll framlänges i precis rätt ögonblick för att få halsarna avskurna av svärden som kom från andra hållet. Kropparna föll ihop. Samurajen som låg underst stönade av tyngden. Han försökte kravla sig fram men satt fast.
"Fyra kvar och en överlevare", noterade hon. ”Om han väntade med sitt seppuku skulle han kanske hinna formulera striden i en vacker haiku.
De sista samurajerna förberedde sig på att möta sina öden. De gled in i position runt henne och intog anfallsställning. Hon snodde runt ett varv för att läsa av vem av dem som hade vilken uppgift.
Hugg. Sving. Klyv. Sving.
Det var intressant. Nästan en utmaning, alltså. Innan hon hunnit tillbaka till utgångspositionen kom de emot henne. Mig Själv snurrade ett halvt varv till och använde sig av farten när hon tog ett kliv mot samurajen. Hans klinga ven genom luften i ett perfekt sving, men kroppen var oskyddad och gjorde sig därför perfekt som språngbräda. Hon sprang uppför hans rustning, satte rötterna framför varandra med sådan kraft att hon hann hela vägen upp till hans ansikte innan hon tryckte till och gjorde en baklängesvolt. Svärdsklingan ven genom luften och klöv hjälmen, fortsatte ner i skallen och slog sig till ro som en yxa i en huggkubbe. Hon landade med all sin kraft på hans bringa vilket fick honom att tappa luften och vika sig dubbel, precis lagom för att ta emot de vinande klingorna i axlarna. Hans armar blev liggande på marken medan blodet pulserade ut ur hans sår. Samurajen sjönk ner på knä och väntade på att förblöda.
Två svingare kvar”, noterade Mig Själv och satte rötterna stadigt i marken.
De stirrade på förödelsen innan de rusade på henne. Hon sköt ifrån med roten och tog ett avledande språng rakt upp i luften. Samurajerna som bara hade ögon för henne, justerade höjden på svärdsarmen och svingade snabbt som ögat. Mig drog ihop sig och började falla tidigare än de räknat med. Samurajerna såg varandra i ögonen men det var för sent att ändra riktning. De högg varandra djupt in i sidan medan Mig Själv tog mark i deras knähöjd. Liken blev stående mot varandra som ett ofärdigt skrivtecken.
Mig Själv ruskade grenarna på plats och lämnade templet bakom sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar