Researchresan som sökte sig österut

Jag har verkligen försökt fånga med ord den där känslan av att återvända, men jag har hittills inte lyckats. Det närmaste jag kan komma är att det är som att ta ett gammalt foto, sudda bort alla människor och medan man tittar ner för att inte snubbla på ramen när man kliver in i bilden är det någon som rycker bort 90 % av alla särdrag och sätter in nya saker istället. Det är en slags bekant vilsenhet, ett utfyllt tomrum och en ensamhet man inte kan dela med någon av dem man möter. Samtidigt ger det en möjlighet att snoka runt och gå på upptäcksfärd i detaljerna som man inte sett förut, vare sig det beror på att de är nya eller att man var hemmablind. Då.

Så jag tog en trave musik i ena handen och kameran i den andra och åkte iväg. Eller på sätt och vis "hem". För att minnas hur det var att bo i Hultsfred, gå i låg- och mellanstadiet där och nånstans längs vägen samla på mig allt det material som behövs för att en gång för alla bli helt klar med "Den el-ändiga sagan".


Precis när jag svängde in på parkeringen vid "Fyrkanten" kom det en annan bil som släppte av en man. Det visade sig lustigt nog vara han som bor i samma lägenhet som jag en gång bodde i. Jag sa inte det till honom eftersom han nog tyckte att jag var rätt skum till att börja med: obekant person som rör sig i kvarteret utan att vara på väg nånstans, som sätter sig i slänten och bara tittar på den tomma lekplatsen en lång stund innan hon går runt barfota med ett jätteleende och skuttar mellan stenarna innan hon plockar fram en kamera ... Tur att han inte ringde polisen.
Det har hänt en hel del i lekparken (och med fasaderna - fast det är inte det som syns här) sedan jag bodde här men trädlinjen är sig lik. Just den här tallen är precis lika obalanserad nu som den var då.


Självklart kunde jag inte hålla mig borta från Sågdammen - nu heller, en del saker förändras inte på 19 år - min favoritdel av skolvägen. Däremot knöt jag ihop geografin på ett sätt jag inte gjorde som barn och det visade sig att Hultsfred verkligen är mindre än jag trodde då. Det var inte så konstigt att det kändes så idag, alltså. Det hindrade mig inte från att främst hålla mig till mina gamla vägar och fulkomligt strunta i att det skulle vara närmare att sluta gå runt kvarteret jag ska till. Och självklart tog jag ett varv i minilabyrinten på gågatan!

turistbyrån fick jag prata med ett par jättetrevliga tjejer som kunde uppdatera mig på temat "hur är det att bo i Hultsfred nuförtiden?". Väldigt intressant att höra vad som förändrats eller rentav förbättrats på de här åren. Tack!

Utanför Lindblomskolan träffade jag ett par coola och nyfikna tjejer som noga höll koll på att jag skötte mig ordentligt och frågade om boken. Helt fantastika ungar! Jag hoppas att de behåller sitt mod och sin äventyrslust livet ut.

Som om inte det var nog knöt jag de första kontakterna med biblioteket för att få till en release av något slag där. Var annars? Frågan är om Malaco kan vara intresserade av att bidra med nåt att äta ... Företaget nämns trots allt som ett slags paradis i boken. Nog sagt om det så här långt. ;) Men "hur eller hur": håll utkik efter releasen på Hultsfreds bibliotek!

Däremot lyckades jag inte charma pizzabagaren. Det var en besvikelse men maten var det verkligen inte. Håller fortfarande på att fundera på vilken del som överväger vilken, fast jag var väldigt hungrig innan jag gick in och väldigt mätt och nöjd när jag gick, så det kanske lutar mest åt glad. Mmmm, färdiglagad mat ...! (Håll förresten utkik efter min kokbok, den är också på gång!)



Nu när bilderna är insamlade, kartan ligger på bordet och illustratören har vässat geniknölarna ska det jobbas med att rumstera om ordentligt i Hultsfreds stadsbild och sätta en ny nål i Smålands litterära karta!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar