”I fäders spår”



Det var hög tid att resa nu och vädrets makter kunde inte ha varit mer på vår sida. Den varma aprilsolen lyste starkt mot fönstren till väntrummet på Norra Luftskeppsgatan och gav oss den anledning vi så väl behövde för att fara till lantstället.
”Har du biljetterna, käraste?” frågade Johanna med sin milda stämma och kramade min arm igen.
”Naturligtvis, min kära”, svarade jag och klappade på rockens bröstficka. ”De ligger fortfarande här. Precis som förra gången du frågade.”
Hon såg bort från mig och sänkte sitt huvud en aning. Ett tecken på hennes förargelse över att jag inte tagit hennes oro på allvar, lika tydligt som en lavett men mycket mer belevad. Jag svarade inte emot. Det kommer en tidpunkt i varje äktenskap då en man lär sig att finna sig i att hans ställning i hemmet inte nödvändigtvis överensstämmer med den i samhället. För egen del hade jag vetat ända sedan vi avlade löftena, en pingst för närmare fem år sedan.
”Men se god dag, direktör Bojsen! Och alltid lika charmerande att träffa direktörskan.”
Jag hälsade hjärtligt med ett fast handslag på den uniformerade mannen som kommit fram till oss.
”God dag, kapten! Säg, ska ni få upp den här förbålta mackapären snart? Min kära hustru befarar att biljetterna hinner förmultna innan vi har fått gå ombord.”
Solfjädern klack till bakom min axel när hon visade sitt missnöje med mig men kaptenen skrattade bara.
”Nå”, sade han, ”jag är säker på att det inte ska behöva gå så långt men ni var sannerligen ute i god tid. Hur som helst ser jag fram emot att få direktörskan till bordet vid middagen. Vi kommer vara på väg i god tid före dess. Om ni ursäktar mig. Direktörn, direktörskan.”
”Kapten”, svarade Johanna lent.
Jag hann nätt och jämnt se de korslagda gyllene dalpilarna med silverspetsar som diskret gnistrade till på hans krage. Utan grevekronan över sig, noterade jag. Med en hastig gest mot skärmen på mössan var han försvunnen igen.
”Erik”, förmanade hon med en röst som påminde om barndomens svunna dagar. ”Nu är det nog.”
”Om du säger det, min kära.”
Det var alltid hennes tidsuppfattning som gällde. Det var därför vi hade varit här långt före någon annan och det var därför hon visste när det var nog. Jag sökte av vänthallens övriga gäster efter en ursäkt att tala med någon annan eller att få lämna min hustrus sida för en välbehövlig stund. I mitt sökande råkade jag få syn på Britta som hastigt slog ner blicken och neg. Det klack till i mig och jag dröjde mig kvar vid henne längre än avsett. Var hon inte något blekare om kinderna än vanligt? Jag slog bort tanken och grimaserade för mig själv när jag fick ge upp mitt flyktförsök. Det tycktes inte bättre än att jag var fast här, liksom de andra.
När vi äntligen bjöds att stiga ombord kom det som en lättnad. Jag gjorde en stor sak av att räcka över biljetterna och belönades av min hustru med ett rejält tjuvnyp i armen. Det var det värt.

Medan vi undvek att tala mer med varandra och helt sonika tog plats i salongen tillsammans med de andra passagerarna steg luftskeppet allt högre på vårhimlen över Falun. Jag tog tacksamt emot ett av de glas med gyllene innehåll som räcktes fram mot mig. Middagen var inte långt borta och jag ville verkligen få upp humöret innan dess.
”Det märks att vi far tidigare än vanligt”, sade Johanna över kanten på sitt glas. ”Varken Olssons eller Matssons är här.”
Jag undvek att svara. Vår tidigarelagda resa var det sista jag väntat mig att hon skulle ta upp eftersom det var grunden till morgonens träta. Hur hårt hon än blundade för fakta kunde jag omöjligt vara borta från gruvan från april och ända in i september. Min hustru nickade vänligt åt ett par en bit ifrån oss. Jag sken upp då jag kände igen honom.
”Intressant att Varg-Anders har lättare att ta ledigt än du, käraste.”
”Är det nu tid för detta igen?” svarade jag. ”Låt oss då gå ditbort och förhöra oss om deras reseplan.”
Jag tog min hustru med mig innan hon hann protestera. Varg-Anders och hans hustru Margit, genom föräldrarnas försorg importerad ända från Sollerön, log varmt när de såg oss komma. Artighetsfraserna utväxlades och våra äkta hälfter kom genast i samspråk. Jag lyssnade inte men kunde inte undgå att höra hur min hustru började med att förhöra sig om lilla Elsa.
”Det må jag säga”, sade han. ”Inte väntade jag mig att få se er här. Vad för er ut ur staden?”
”Min kära hustru tyckte att det skulle göra mig gott att andas lite frisk luft mellan varven”, svarade jag. ”Vi reser till lantstället för att möta våren.”
”Ja, se kvinnor!” skrockade han.
”Det kan jag inte påstå att jag vet något vidare om”, svarade jag. ”Men jag känner min hustru.”
”Själva är vi på väg till Ronneby för att dricka brunn några dagar”, erkände han trumpet. ”Min svägerska övertygade Varg-Margit om att det här nya med elektrifierat brunnsvatten är det i särklass bästa för hälsan och här är vi nu.”
”Det gläder mig att höra”, log jag alldeles för uppriktigt. ”Det sägs vara ett flott ställe”, skyndade jag mig att tillägga.
”Nymodigheter! Det var inget fel på deras buteljerade vatten”, fnös Varg-Anders. ”Inget balanserar hälsan som ånga och magnetism.”
Han vände blicken mot rutorna och molnen där utanför medan han tömde sitt glas.
”Jag hörde …” sade han sedan men teg med en fundersam min. ”Ångdrivna arbetare”, viskade han, ”till … gruvan?”
Jag nickade, nästan omärkligt. Med hjälp av en skicklig mekaniker skulle de i varje fall lätt kunna byggas om till ångdrivna arbetare. Vid behov. Inte för att jag visste hur han fått höra något alls då hela överlåtelsen varit topphemlig men jag tvivlade inte på att jag kunde lita på min gode väns tystnad med … affärshemligheter. För att vara exakt var de ett överskott efter Transvaalkriget men det hade jag ännu inte funnit skäl att avslöja för någon. Varg-Anders skulle bli den förste. Inte minst för att jag var mån om att hålla mig på god fot med honom. Särskilt nu. Kanske skulle vi snart kunna återuppta våra planer på att gå samman som ensam ägare av gruvorna. Jag sneglade på min hustru. Tack vare henne hade jag visserligen majoriteten i min hand men det var inte nog. Fast det var inte läge att dryfta vad som var på gång. Inte här, inte riktigt ännu. Men snart.
”Det var inte mycket jag hörde”, sade han kort men blicken ställde tusen frågor. ”Jag är idel öra närhelst det passar honom.”
”Låt det då bli min räddning från lantställets luft och min hustrus förmaningar”, svarade jag. ”Vi kan ta det över en middag på hotellet när jag är tillbaka i Falun.”
”Gärna det”, svarade han. ”Låt bara inte Bojs-Hanna ta ut sin förlust av sin make på mig, gamle gosse!”
”Naturligtvis kommer jag att lägga skulden där den hör hemma”, flinade jag och höjde mitt glas mot honom.
”Det tror jag, det!”

Middagen ombord på luftskeppet var utsökt och sällskapet trivsamt men ändå tycktes det mig som om resan aldrig ville ta slut. Johanna log älskvärt åt sin bordsherre, som mycket riktigt var kaptenen själv, och tycktes fullt upptagen av deras samtal. Bara jag visste bättre när jag fångade hennes blick som då och då sneglade på mig. I den kunde jag läsa den vånda jag själv kände. En slags motsatt hemlängtan där föremålet för vår trängtan var en domestik vapenvila. Allt skulle bli bra, intalade jag mig medan jag konverserade om de i sista stund grusade planerna på att dra järnvägen till Falun.
”Det där var på fars tid”, avfärdade jag min egen bestämda ståndpunkt i frågan. ”Kanske hade det varit annorlunda om inte godstransporterna kunde skötas mer effektivt med luftskepp.”
Inom mig skenade känslorna jag så noga lärt mig att kontrollera. Det var inte konstigt att både Johanna och jag varit ovanligt stingsliga mot varandra. Vi ville detsamma men hade olika syn på dess rimlighet. Men, gode Gud, vi väntade för bövelen smått!
Den ena rätten avlöste den andra medan jag förbjöd mig själv från att plocka upp uret ur västfickan. Johanna skulle banna mig och sällskapet hålla mig för otrevlig. Jag visste inte vilket som var värst men jag önskade ingetdera. Allt jag ville var att få smeka min hustrus kind. Hålla om mitt barns mor.
”Låt oss inte tråka ut sällskapet med fler detaljer om gruvorna”, sade Varg-Anders mitt i ett av sina egna föredrag på ämnet. ”Nå, nå”, stillade han damernas protester. ”Det är ändå direktören här som är den verklige experten.”
Uppmärksamheten riktades åt mitt håll. Jag log mot min nya publik och vände mig vänligt till Varg-Anders med en nick till tack.
”För all del”, svarade jag och började jag se mig omkring vid min plats, som om det var något jag sökte. De övriga vid bordet var snart med på noterna och började lyfta på duken och skärskårda bordet. ”Tråkigt nog tycks jag ha lämnat arbetet därhemma”, avbröt jag slutligen vårt plockande. ”Men om någon skulle vilja är jag alltid öppen för att tala om krocket eller annan rekreation.”
Försiktiga skratt från de andra. Deras uppskattning bleknade i jämförelse med min hustrus blanka ögon.
”Minns direktör Bojsen ännu sådana lekar?” undrade hon med ett aldrig så lätt darr på rösten.
”Naturligtvis, min kära”, svarade jag. ”Jag vill minnas allt direktörskan lärt mig.”
Ögonfransarna mot kinderna och en lätt rodnad. Precis som förr, för så länge sedan.
”Ni får förlåta min make”, sade hon till vårt middagssällskap, ”vi var barndomsvänner.”
”Liksom vi”, sade Varg-Anders och studerade henne uppmärksamt. ”Jag kan inte placera er, direktörskan?”
”Det var på mors lantställe”, svarade jag vant. ”Vilket var tur för mig, så att ingen av er pojkar stal henne ifrån mig.”
Han gav mig en lång och tankfull blick innan han vände sig till Varg-Margit.
”Direktörn överdriver kraftigt”, bedyrade han. ”Inte ens min ungdom var så vild som Bojs-Erik låter påskina.”
”Hå!” fnös hon och vände sig till oss andra. ”Han smickrar mig med att antyda att jag var född igår men låt mig försäkra honom om att jag är betydligt äldre än så.”
”Jo, jo”, log kaptenen. ”Mer familjärt än så här blir det inte ens på en släktträff.”
”Säg inte det”, sa herr Mårtensson, en ny bekantskap ombord. ”Min hustru och jag måste bestämt bjuda hem kapten på julmiddag hos oss.”
”Ta er i akt, herrn, jag kan ta er på orden.”
Männen skålade mot varandra innan kaptenen tittade upp mot dörren.
”Jag ber er ursäkta mig”, sade han, ”men det tycks mig alltid som att tiden flyger fram på det här stället.”
Damerna log mot honom och vi andra skrattade gott. Kanske hade han rätt i att det blivit en slags familjär stämning efter alla dessa resor tillsammans.
”Ni kan gå, kapten, men vi kommer alltid tillbaka”, sade jag när han reste sig.
Han skrattade högt.
”Jag börjar förstå det, direktörn”, svarade han. ”Det kanske tog mig några år men nu så!”
”Nog är kapten mer kvicktänkt än så”, sade Varg-Anders. ”Men en sådan sällsynt blygsamhet måste belönas. Låt oss se om vi kan lyckas spara lite efterrätt åt er.”
”Det vill jag lova”, höll jag med, ”att vi kan försöka med. Känner jag kökspersonalen rätt kan vi tyvärr inte lämna garantier för hur väl vi lyckas.”
”Det sägs ändå vara tanken som räknas”, svarade han och bjöd oss adjö med en blinkning åt makarna Mårtensson. ”Dessutom har jag ju en julmiddag att inkassera.”
Stämningen dalade något när vi lämnats ensamma. Eller var det kanske att uppbrottet påminde mig än en gång om min egentliga sinnesstämning? Samtalet vid bordet dämpades och medan damerna bytte ord om bonader ledde herr Mårtensson in oss på politik. Jag lyssnade endast med ett halvt öra och försökte hålla mig utanför bäst det gick.
”Ni är bestämt ingen dalmas, herr Mårtensson”, hörde jag Varg-Anders säga. ”Är det någon som kan förstå Norges sak är det vi. Faktum är att vi gått till kungs för mindre.”
”Vädrets makter tycks i alla fall vara med oss”, sade fru Mårtensson och fick mig att rycka till med sina ord. ”Underbar vår, inte sant?”
Hennes make såg måttligt road ut men fann sig i avbrottet. Det var visst fler än jag som fått se sin samhällsställning raserad i hemfridens namn.
När middagen var avslutad bröt sällskapet tacksamt upp så hastigt all artighet medgav. Med mer eller mindre godtagbara argument skingrades vi från bordet för att strax återsamlas i salongen. Den här gången på behörigt avstånd från varandra i väntan på att få stiga av. Minuterna innan luftskeppet angjorde dockningsbryggan till stationshuset i Alingsås tog jag min hustru under armen och gick före de andra ut till foajén där tjänstefolket väntade på sitt herrskap. Britta neg och gick oss till mötes för att höra sig för om direktörskan kunde behöva något. Jag iakttog dem när de småpratade med varandra om kvinnors bestyr medan jag försökte intala mig själv att det var något jag alltid gjort, att det inte alls handlade om en nyväckt faderlig beskyddarinstinkt. Och om så vore, måtte ingen upptäcka hur dessa känslostormar skrämde mig! Hur hade fäder genom tiderna hanterat detta stora, utan att gå under?

Det var en bit efter skymningen när ångdroskan till slut rullade in på gårdsplanen framför vårt lantställe. Svensson hade tänt gaslamporna längs allén och fönstren lystes upp av lyktor. Själv stod betjänten redo vid porten och tog emot oss med en bugning. Jag betalade för vår transport medan Johanna förhörde sig om att allting var iordning inför vår vistelse. När hon var nöjd steg hon in, tätt följd av Britta som neg innan hon ilade vidare mot alla sina bestyr.
Jag följde efter min hustru in i huset och lät Svensson ta hand om vår packning med ett par snabba ord om att det var skönt att vara framme och glädjande att se att allt var som det skulle.
Jag fann henne i biblioteket där hon med rak rygg och sammanbitna käkar bläddrade igenom några telegram adresserade till henne.
”Vi är ensamma”, sade hon. ”Walldéns kommer först i juni. De ville hinna fira Carls examen och Kristins trolovning.”
”Och de andra?” frågade jag.
Hon såg på mig under lugg. Kinderna var bleka.
”Det är tydligen brådskande affärer som måste avslutas innan Storm kommer och …”
Hon svalde hårt och lade tillbaka telegrammen på det lilla bordet där hon funnit dem. Handen föll ner längs sidan och fick klänningens tyg att prassla. Oändligt långsamt höjde hon blicken igen och såg rakt på mig.
”Åh, Erik!” utbrast hon. ”Jag är så rädd! Hur ska vi klara det här? Med ett barn!”
Jag skyndade mig fram och tog henne i min famn. Det smärtade mig att se henne sådan och jag önskade att hon kunnat hantera det mer som jag gjorde. Tydligen fanns det inget svar på hur en människa reagerade inför något så här stort. Utan att vilja rufsa till henne strök jag över håret, kinderna, de liljevita armarna.
”Vi kommer att klara det”, svarade jag bestämt. ”På samma sätt som vi klarat allt annat.”
”Tillsammans”, sade hon matt. ”Men Erik, det är annorlunda nu.”
Jag skakade på huvudet. Även om jag visste att hon hade rätt kunde jag aldrig tillåta mig att tro på det. Aldrig!
”Nej”, sade jag. ”Ingenting är annorlunda. Det blir bara en till av oss.”
Hon log svagt.
”Stackars saten”, viskade hon.
Det var mer sant än jag stod ut med att tänka på.
”Vet hut att använda sådant språk!” röt jag.
”Det skulle han tänkt på innan han lärde mig det!” svarade hon och såg bort.
Men hur skulle jag ha kunnat tänka? Hur skulle jag ens i min vildaste fantasi ha kunnat drömma om att den där änglalika varelsen med de mjuka lockarna en dag skulle bli min? På riktigt. Jag släppte henne och blev stående. Det kostade på att vara gift med en ängel och jag undrade i mitt stilla sinne om det var likadant för andra äkta män. För dem som levde med sina vanliga kvinnor.
”Hur var resan? frågade jag. ”Gick det bra med barnet?”
Hon log svagt.
”Ja”, sade hon och fattade min hand. ”Det gick visst fint. Ingen anade något och det är väl allt som räknas?”
”Det är viktigt”, svarade jag, ”men långt ifrån allt.”
Hon nickade.
”Jag är trött efter resan.”
Var det en invit? Det pirrade till i maggropen och jag skyndade mig att tänka på annat.
”Naturligtvis”, svarade jag. ”Jag har några saker att ordna med …”
”Nej”, sade hon bestämt och kramade min hand hårdare. ”Inget är viktigare än att det kan vänta till imorgon.”
”Gå upp du”, log jag utan att bry mig om att banna hennes uppenbara oanständighet. Det stramade redan i byxorna på ett sätt som fick mig att längta ut ur dem dubbelt upp. ”Jag kommer så snart jag bytt om.”
”Dröj inte för länge”, sade hon och gick mot dörren.
”Passa sig nu”, svarade jag strängt. ”Annars blir jag tvungen att …”
Hon höjde ögonbrynet och avbröt mig med ett höjt finger.
”Det förutsätter jag”, log hon och försvann.

Självklart dröjde det för länge innan jag äntligen fått de köttsliga lustarna till min hustru under tillräcklig kontroll för att kalla på betjänten. Jag lät honom klä av mig under koncentrerad tystnad. Han fick förlåta mig men mina tankar var obönhörligt på annat håll.
”Var det allt, direktörn?”
”Ja”, svarade jag. ”Tack, Svensson.”
”God natt, direktörn.”
”God natt.”
Väntan. Några minuter till bara. Jag ville vara säker på att han inte såg mig gå in till Johanna. Det passade sig knappast att jag gick in till min havande hustru. Även om jag inte kunde förstå hur någon vettig karl kunde hålla sig borta. Tankarna och känslorna rusade inom mig men en sak i taget. Alltid en sak i taget.
Innan jag tordes knacka på Johannas dörr lyssnade jag för att försäkra mig om att vi skulle vara ensamma. Rummet var tyst och när mina knogar nuddade trät kom hon själv och öppnade. Hon hade inte ens brytt sig om att hänga på sig en morgonrock och det tunna nattlinnet visade allt. Den slanka kroppen avtecknade sig som en skugga därunder och i de nedre trakterna putade det redan ut mer än det någonsin skulle på en vanlig kvinna. Men hon var inte vanlig och hade aldrig varit. Inte ens i mina svärföräldrars ögon. Även om de till slut accepterade henne och välkomnade mig in i familjen som den enda vägen ut från skammen över den förstfödde, trots att den eviga fördömelsen skulle vara vår att dela lika. Jag smekte Johannas kinder och kysste munnen som inte tycktes kunna sluta förolämpa mig, hur mycket den än försökte. I mina egna ögon hade hon alltid varit exceptionell. Hennes fingrar sökte sig efter skärpet i min morgonrock och lättade på dess tryck över min buk.
”Vänta”, sade jag mellan kyssarna och lät ena handens fingrar glida in bland hennes lockar.
Jag tog ett stadigt tag om dem för att markera allvaret i min uppmaning och stillade något av min hunger efter hennes närhet med min mun mot hennes panna, kind och hals.
”Jag vill se på dig”, sade jag. ”Naken.”
Johanna andades djupt och slickade sig om läppen. Med flinka fingrar lät hon nattlinnet glida ner över axlarna och falla till golvet. Jag ville genast kasta mig över min älskade, trycka ner henne under mig och tömma mig i hennes mest förbjudna! Men tvingade mig själv att stå stilla. Jag såg på hennes fina anletsdrag. Lät blicken vandra nerför den platta barmen och hejdade den bäst jag kunde från att rusa förbi den lilla naveln och svepa in de smala höfterna med det som putade ut mellan dem. Det var svårt att stå emot. Efter alla år tillsammans behövde jag bara se för att kunna förnimma hur det kändes att hålla den i min hand. Ändå hade jag aldrig, aldrig sett henne som annat än en kvinna. Min Johanna. Ett namn jag var den första att tilltala henne med.
”Ser du nu?”
”Ja”, svarade jag dovt. ”Jag ser allt, min kära. Hur du klättrade i träd för min skull. Hur solen glittrade i vattnet när vi nakenbadade i sjön. Hur vi fumlade med vår första kyss.”
”Det var inget emot … den första gången.”
Jag skakade lätt på huvudet. Ingenting kunde liknas vid det.
”Vi är äldre nu”, log jag och kom närmare. ”Mer erfarna.”
”Gifta”, fyllde hon i med en betoning som kunnat få mig att skämmas om det varit någon annans. ”Och nu har vi lampan tänd under tiden.”
”Ja. Det hjälper till.”
”Erik?” En hand mer kraftfull än den såg ut hamnade på min bringa. ”Klä av dig för mig?”
Jag nickade. Allt för min Johanna! Alltid.
Det fick ta en stund att knäppa upp alla knappar i nattskjortan. Jag ansträngde mig att dra ner byxorna långsamt. Ville att Johanna skulle känna den längtan efter mig som jag kände efter henne. Jag slöt henne i min famn och tryckte hennes nakna hud mot min.
”Ta mig”, bad jag i hennes öra. ”Snälla?”
”Får jag det?” viskade hon mot min kind. ”Låter du mig lägra dig ikväll?”
Jag strök min kind mot hennes, nickade långsamt medan mina läppar smakade på hennes ansikte. Reaktionen från hennes kropp var lika intensiv som min.
”Jag vill det.” Ett hårdare tag om henne. ”Jag kräver det.”

Det var en bra bit in på natten när vi var klara med varandra. Hennes hår var oanständigt rufsat och svetten blänkte i pannan. Jag hade låtit henne kämpa hårt med mig men det hade lönat sig. Mina ögonlock föll ihop vid minnet och en ilning for genom min alltför slaknade lem. Verkligen lönat sig.
”Maka på dig”, förmanade Johanna och buffade mig i sidan, ”och det skulle inte skada om du skylde dig lite också.”
Jag skrattade till och drog upp täcket över magen. Det var inte som att hon var i en position att kunna klaga. Kanske insåg hon det själv eftersom hon steg upp ur sängen spritt språngande naken och plockade upp sitt nattlinne från golvet. Hon trädde det över huvudet och lät fållen falla till golvet medan hon tassade tillbaka till mig.
”Klädsamt”, retades jag och strök en hårslinga bakom hennes öra.
”Dina byxor ligger där borta”, pekade hon. ”Skynda dig nu innan Britta kommer.”
Jag skrattade till. Var det någon som hade sett oss i det här tillståndet och mer därtill så var det väl hon som väntade vårt barn.
”Är det henne vi klär upp oss för?”
”Ja, vem annars?” snäste Johanna. ”Tänk på att hon är havande.”
Jag var på vippen att säga att det var det enda jag tänkte på den senaste tiden men lät bli. Risken var stor att hon inte skulle tro mig. Motvilligt lämnade jag den varma sängen och drog på mig de iskalla sidenbyxorna. Det klibbade obehagligt mellan benen men jag låtsades som ingenting och gled tillbaka under täcket i samma stund som det knackade på dörren.
”Kom in”, sade Johanna.
Britta steg in i rummet och stängde ordentligt om sig. Hon visade att hon förstod vad som försiggått med sitt lilla hemlighetsfulla leende. Det gjorde mig andlös. Fortfarande.
”Hade du gått till sängs?” frågade jag och sträckte ut min hand mot henne.
”Nej, jag väntade uppe.”
Hennes fingrar mot mina. Jag drog henne närmare och vek upp en flik av täcket för att låta henne krypa ner mellan oss.
”Ska jag inte klä av mig?” undrade hon med en blick på Johanna.
”Du gör som du vill”, svarade hon.
”Jag vill inte smutsa ner de rena lakanen”, sade hon och släppte min hand.
Hastigt vände hon ryggen åt oss medan arbetskläderna gled av. Förklädet, blusen, kjolarna, strumporna, allt hamnade prydligt vikt i fotänden av sängen. Britta hade alltid varit lika ordentlig.
Jag bet ihop läpparna om mina tankar. Kanske borde jag ha visat samma hänsyn för lakanen? Nej, inte på bekostnad av det vi gjort tillsammans. Försiktigt makade jag i alla fall på mig så att det mesta av de kalla, fuktiga fläckarna skulle hamna under mig.
”Mår du fortfarande illa om mornarna?” frågade jag.
Hon kröp upp i sängen och vilade huvudet på min arm. Johanna drog upp täcket över henne ordentligt och strök handen över hennes kind.
”Nej”, svarade hon och lät fingrarna glida ner till magen som redan börjat bukta ut. ”Inte lika ofta.”
”Erik oroade sig för att du skulle ha blivit luftsjuk”, skvallrade Johanna ömt. ”Han har blivit något av en riktig vakthund.”
”Det var ingen fara”, log Britta och pussade mig på kinden. ”Bry dig inte om Johanna när hon kivas med dig. Ibland tror jag bestämt att hon är den enda som inte sett hur du älskat och vakat över henne från första stund.”
”Men det har du?” svarade Johanna.
”Naturligtvis”, flinade hennes yngre syster. ”Så som jag kämpade för att Erik skulle få upp ögonen för mig!”
Jag ryckte till. Inte mycket, men hon låg så nära att hon kände minsta skiftning i min kropp.
”Du ser”, triumferade hon. ”Trots att jag levt med er på det här sättet i alla dessa år och nu väntar ert barn kommer det som en överraskning för honom att jag skulle ha trånat efter honom i vår barndom.”
Hon skrattade mjukt.
”Tänk att jag har slösat bort min ungdom på att tjäna er två!”
Johanna rynkade ögonbrynen.
”Försök inte! Du lämnade oss inte ifred förrän vi lovat dyrt och heligt att du skulle få följa med oss.”
Skrattet klingade ut och ersattes av ett melankoliskt leende. Hon strök handen i cirklar över sin mage och vände ansiktet mot taket.
”Jag var mors och fars sista hopp”, sade hon för sig själv. ”Det var deras ord. Deras sista hopp.”
Johanna klättrade över mig och bökade in sig på Brittas andra sida. Hon höll om hennes arm och smekte över systerns hjässa.
”Inte längre”, viskade hon. ”Snart finns det ett barnbarn, trots allt.”
”En arvinge”, log Britta matt. ”Om Gud vill, en riktig arvinge.”
Jag kunde inte hålla mig längre utan lät min hand röra vid hennes. Från andra hållet flätade Johanna in sina fingrar i våra. Det kändes heligare än den renaste högmässa.
”Det blir en arvinge”, sade jag bestämt.
Deras blickar vändes mot mig i förvåning.
”Hur kan du veta?” undrade Johanna.
”För att Varg-Anders och jag vill detsamma för våra barn som era föräldrar ville för sina.”
Syskonen teg en stund. De tycktes inte minnas sitt barndomshems verkliga hjärtefråga och jag gjorde mig beredd att påminna dem.
”Du menar självständigheten?” undrade Britta och jag nickade. ”Vad har den med barnet att skaffa?”
”Allt.”
”Är du säker?” frågade Johanna och sken upp. ”Även om …?”
Tystnaden var talande. Hon gjorde ändå en svepande gest mot sig själv och suckade tungt.
”Ja”, svarade jag. ”Även om hans dotter måste leva resten av sitt liv tillsammans med vår.”
Det fanns trots allt vissa fördelar med den inavel Dalarna beskylldes för att ägna sig åt. Med gruvan helt i en enda familjs ägo skulle vår självständighet kunna komma långt före Norges. En enda generation till. Och ett visst arrangerat äktenskap mellan rätt kusinbarn: vårt och Varg-Anders lilla Elsa.
Britta lutade sin panna mot min kind och kramade min hand.
”Om det lyckas …” viskade hon.
Vi kurade ihop oss, tätt intill varandra, och försökte ta in detta oerhörda.
”Tala om att barnen är vår framtid”, sade hon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar