Plastblommans eskapader

På en hylla i ett mörkt och kallt garage,
med liten kruka som sitt enda bagage,
stod en plastblomma så stolt och ny,
men fast i fasligt stort huvudbry:
”Vad tjänade det till med allt besvär,
när mänskan ändå lämnade mig här?”
Det ryckte till i kronbladet så perfekt,
för Flora rös åt att behandlas så fräckt.
”Nu ska jag bums tillbaka till min fabrik,
den tillvaron var allt mera sagolik.”
Med ett stadigt tag om krukan sin
tog hon sats mot dunken med bensin.
Ner mot betonggolvet hon föll,
och vilken tur att plasten höll!

Flora skuttade mot porten på sin rot,
det var tvunget - för hon saknade ju fot.
Hon tog sikte på en liten ljusglipa,
hoppades att genom den kunna pipa.
Med en snabb blick tillbaka över stjälken
lutade hon sig med en suck mot bjälken.
”Men oj, vad det här ser ut att bli trångt,
fast sen är det nog inte särskilt långt.
Om jag bara tar mig runt det här hörnet,
ligger fabriken säkert där på krönet.”
Flora i sin kruka rev och slet
Men den satt stadigt fast i nåt klet.
Det var vitt och segt och äckligt.
I en limtub? Så förskräckligt!
Skulle detta bli slutet på promenaden,
så solens strålar aldrig fick nudda bladen?
Flora skrek åt det tjuvaktiga skräpet,
hennes beteende var alls inte näpet.
”Du ska inte tro att du min kruka kan snärja,
vänta du bara tills jag finner mig en värja!
Du är visserligen bara en läbbig hög,
men jag ska lära dig att sluta vara trög.”
Kanske var det bara i ren tur
som fadäsen slutade i dur.
Krukan släppte plötsligt med ett klafs
och Flora fnös åt limtubens tjafs.

Väl framme på gatan utanför
Flora kände efter - som man gör;
stjälken hade blivit lite stukad
men ännu var hon inte förbrukad.
Kaxigt sträckte hon på plastblomsnacken,
nu fick folk minsann se upp i backen!
Det brummade högljutt till av all trafik
Flora spärrade upp roten i panik.
Krukan landade på kronan likt en kask,
ingen vill väl sluta sina dar som slask?
Detta höll visst tvärt på att förvandlas till ett äventyr.
”Tistlar också, allting är ju på väg att gå över styr!”
Från en tvärgata så smal, smutsig och dan,
kom en gaffeltruck ångande fort som Fan.
Flora hann då tyvärr inte alls,
rädda varken nacke eller hals.
Krukan tog lyckligtvis den värsta smällen,
men visst gjorde det ont på många ställen.
Ingen mänska tycks visst bry sig om,
ifall en plastväxt hastigt omkom.
Hon samlade ihop vad som fanns kvar av garbaget,
om hon vetat det här skulle hon krävt mer i gaget.
Med slokna blad och stjälken vriden sned och vind
skuttade hon bort likt en skadeskjuten hind.
Knappt hon hunnit tvärsöver gatan,
kom en kungspudel fort som Satan.
Öppnade gapet och tuggade med vassa tänder,
på plastblomman som blott kunde undra vad som händer.

Så i parken; överkörd, kladdig och ledsen,
lämnades Flora att grunna på adressen.
”Nu har jag fått nog av vida världen,
jag ångrar att jag gjorde denna färden!”
Sedan hunden tog henne i munnen,
var nu krukan ohjälpligt försvunnen.
”Jag vill tillbaka till min mörka hylla,
där har jag ju ändå en plats att fylla.
Hur kunde jag tycka att det var pin,
när allt jag gjorde var att stå så fin?”
Rådvill såg hon sig i gräset omkring,
ett bi kom farande med juvelklädd ring.
”Lilla blomma där, du som är så söt,
låt mig gnida dig med mina känselspröt!”
Flora försökte åter ta betäckning,
men biet bjöd på otäck väckning.
Uppspelt surrade biet tätt intill,
det var rent omöjligt att hålla still!
”Jag som trodde det var blast,
Men du, min vackra, är ju plast.
Säg, visst är det sant att du är konstgjord?
Då går vår pollinering ju som smord.”
Flora backade och drog sig undan
”Nä, det var väl ändå själva hundan!
Bara för att jag är gjord av silikon,
ska du inte tro jag är nåt litet fån.
Inte vill jag vara med om en sådan fest,
blommor får inte ens göra STD-test.
Far och flyg nu, din fula fluga,
Åt mig kommer du aldrig duga!”

Stärkt av att ha lyckats hålla biet stången,
kände Flora sig betydligt mindre fången.
Blomman tog sig långsamt framåt bit för bit,
utan att hon kände igen sig ett skit.
Nog trodde hon att det inte skulle gå fort,
att en dag åter hitta till sin garageport,
men nog borde det vara lättare än så här?
Nä, tistel också! En sådan allvarlig misär.
Bäst hon gick för sig själv och muttrade
fick hon höra en bil som puttrade.
”Kolla in den där blomman med sitt kallprat,
som Alfons Åberg med sin låtsaskamrat.”
Flora fortsatte bestämt som ingenting,
inte ville hon av nån bli sedd som ding.
Dumma mänskor, precis allting var deras fel,
utan dem skulle hon faktiskt ännu va hel.
Ändå kände hon helt sant och visst,
att det skulle ordna sig till sist.
Där på hyllan skulle hon få stå,
aldrig mer skulle hon behöva gå.
Hon var så ivrig att hon nästan snubblade,
över något plastigt, medan hon grubblade.
Det var krukan, hennes mest saknade!
Tur att hon ur dagdrömmen vaknade.
Hon kramade den så hårt intill sin blomsterkropp
och tackade Krukmakarna för sin lyckokopp.

Flora fann sig snart vara tillbaka hemma vid dörren,
hon kämpade och slet med den och gav sig inte förrän,
både hon och krukan återvänt till sina platser,
efter den långa dagens märkliga strapatser.
Knappt hon hunnit andas ut,
fick vilan ett abrupt slut.
Mänskan kom tillbaks och stökade,
rotade, slet, drog och bökade.
Långt om länge men till slut,
togs även plastblomman ut.
Trots att hela famnen var full av annat,
fick Flora som hon önskat så förbannat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar