Om "Kometen kommer"


Den andra boken i Tove Janssons muminserie kom ut 1946, i nyupplagan från 1968 ändrades titeln till "Kometen kommer".

Muminfamiljen och Sniff har det riktigt bra i Mumindalen. Muminmamman pysslar med trädgården och muminpappan ägnar sig åt lite av varje. Mumintrollet och Sniff roar sig med att hitta på sina egna äventyr, som att ensamma bege sig till havet. Där dyker mumintrollet efter snäckor medan Sniff hittar en grotta och en kattunge som till hans besvikelse inte låter sig bli hans.
Så börjar himlen förändras och allting blir annorlunda. Av den filosofiske Bisamråttan som kommer till Mumindalen eftersom hans hem förstörts får de veta att det är en röd stjärna med svans som är på väg rakt mot dem. Men det finns enligt honom inget annat att göra än att vänta på att gå under. Stämningen blir alltmer uppretad när kometen kommer närmare och temperaturen stiger så för att få lite lugn och ro i huset ber muminmamman Sniff och mumintrollet att gå och leta reda på det stora teleskopet. Då kan de ta reda på mer om kometen och om rymden verkligen är svart eller inte. Sagt och gjort. Längs vägen stöter de på Snusmuriken som bland annat berättar att han mötte snorken och hans syster som bar en guldring om foten. Mumintrollet blir genast nyfiken på denna snorkfröken men vill förstås(!) inte låtsas om det inför de andra. Så småningom kommer de ikapp snorkarna och mumintrollet får chansen att rädda sin fröken i nöd.
Handlingen är med andra ord återigen en äventyrlig vandring (nog för att Tove Jansson berättade i förordet till nyutgåvan att hon var inspirerad av Jules Vernes ...) som företas med anledning av ett enormt hot från någonting utom någons kontroll och de figurer som dyker upp har olika sätt att hantera det.  Från att som Snorkfröken vara för rädd att alls se åt faran och hellre koncentrera sig på annat, till att enkelspårigt som hemulen bara se det som är framför en själv.

I den här boken är det som att Tove Jansson vill ”börja om” lite med sin historia. Stilen är helt annorlunda än i första boken, inte bara i ett bitvis mer svallande språk med fler miljöbeskrivningar utan också sett till karaktärernas samspel och i viss mån dess egen personlighet. De blir på något sätt ”befästa” som figurer och får den form som går att känna igen från senare tid (och den tv-serie jag växte upp med). Undantaget är mumintrollet själv som tydligare framträder som en sammansatt person eftersom han kan vara både modig, äventyrlig och gentlemannamässigt lägga sig på Snorkfrökens nivå – för att fånga hennes intresse (vilket visserligen för i alla fall mina tankar mer till en "player" än till pojkvänsmaterial men jag antar att tiderna förändras ...). Samtidigt blir övriga alltmer inklämda i sin egen form även om den, som för Sniff, rymmer möjligheten att gå utanför sig själv om det är till förmån för skatter och saker att äga.
Men mest stöpta i sina respektive former blir muminmamman (den godhjärtade och saktmodiga, redo att ta hand om och serva) och snorkfröken (behaglig, möjligen lite naiv men definitivt vän och ödmjuk nog att skylla sina mer handlingskraftiga stunder på tillfälligheter och misstag istället för att ta plats). Det "otäcka" med hur just de här två framställs är att de framställs som exemplariska, till skillnad från de manliga figurerna som kommer i så många varianter att de bara är "sig själva" snarare än uttryck för ideal. Sammantaget ger det boken en ganska gubbig bismak, som rimmar illa med det intryck som Tove Jansson själv gav.

En annan skillnad mot "Småtrollen och den stora översvämningen" är vad texten förmedlar i ämnet att bry sig om varandra. Det tydligaste exemplet är relationen mellan muminmamman och Sniff.
I förra boken var det en fantastisk sak att muminmamman bjöd med Sniff på deras vandring och behandlade honom som en fosterson eftersom (nästan) allt annat "hjälparbete" var av betydligt mer pragmatisk natur. Nu räcker det inte längre. Sniff vill inte bara bli behandlad som mumintrollet utan älskas lika mycket av muminmamman (i det här inlägget noterar jag bara att Sniff däremot inte hoppas på någon motsvarande relation som mumintrollet har till muminpappan). Alltsammans kulminerar i den tårta som muminmamman förbereder för pojkarnas hemkomst och dekorerar med en dedikation till mumintrollet. Sniff tar väldigt illa vid sig över att inte stå omnämnd tillsammans med mumintrollet och rymmer från muminfamiljen. Muminmamman tar genast på sig skulden och anklagar sig själv för att hon inte dekorerade tårtan även till "min älskade Sniff". Den gode familjefadern kommenterar genast sin hustrus upprördhet med de allvarsamma orden:
"Nu måste du ge honom nånting mycket fint."
WTF?!


Men för att återigen titta på samtiden då boken gavs ut så är det svårt att inte koppla själva kometen, som beskrivs som en röd stjärna oundvikligen på väg rakt mot jorden, till Sovjetunionen. Men precis som Mumindalen slapp undan kollisionen och så småningom återhämtade sig och blev som vanligt igen, lyckades även Finland resa sig.
Det var inte helt självklart hur det skulle gå för landet vid krigsslutet och det fanns en befogad rädsla för att Sovjet skulle återta kontrollen. Så blev det inte men banden blev ändå förhållandevis starka eftersom Finland tvingades betala skadestånd (i varor) och därefter upprättades handelsavtal som förnyades under hela Kalla kriget. Krigsslutet innebar också att Finland tvingades genomföra rättegångar för att ställa "de ansvariga för kriget mot Sovjet" till svars. Något som inte togs väl emot av folket.
President Paasikivi (president mellan 1946-1956) koncentrerade sig på att anlägga en neutral finländsk utrikespolitik även om det var viktigt med Sovjets förtroende. Det ledde till Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd (VSB-avtalet). Det var en linje som fortsattes av president Kekkonen (president mellan 1965-1982) som såg till att ha väldigt starka band till Sovjet, om än delvis i det fördolda.
Det var alltså mitt under Kekkonens presidentskap som den nya upplagan av "Kometen kommer" gavs ut. Utan att vilja lägga ord i munnen på Tove Jansson är det väldigt svårt att INTE se det som en aldrig så liten känga åt regeringen. Själv tänker jag mig att de påminner om professorerna i observatoriet, de som ivrigt studerar och dokumenterar kometen och räknar på när den ska komma, utan att reflektera över vad det skulle innebära när den väl gör det.
Och det är just, återigen, som en spegling av samtiden som boken griper tag. Även om gåshuden den här gången byts mot en mer unken eftersmak från den kvinnosyn som gömmer sig mellan pärmarna.

(Jag är en notorisk researcher så inför detta blogginlägg snubblade jag på denna intervju med Tove Jansson själv. Den motsäger bestämt mitt spår om mumintrollet som en reflexion av samtiden, eftersom hon pratar om de första fem böckerna som lyckliga barndomsskildringar men jag fortsätter ogenerat att närma mig mumintrollen efter hur jag upplever dem - och jag ser, som synes, inga lyckliga barndomsskildringar så långt ögat når.)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar