Om Småtrollen och den stora översvämningen


Jag bestämde mig ju för ett tag sedan att göra en bloggserie om mumintrollsböckerna av Tove Jansson så först ut är "Småtrollen och den stora översvämningen". Eftersom böckerna har hängt med ett tag och mitt syfte med dessa inlägg är att verkligen komma mumintrollen under huden så kan jag redan nu tala om att jag inte tänker varna för några "spoilers", det kan komma att krylla av dem men det här är den enda varning jag tänker ge.

Tove Jansson berättar i förordet till 1991-års upplaga att berättelsen påbörjades under vinterkrigen 1939 men lämnades halvfärdig under många år. Efter lite påtryckningar från en vän blev boken till slut färdigställd och utgiven 1945. Med tanke på att Tove Jansson hade kriget i tankarna när hon påbörjade historien är det intressant att påminna sig om hur världsläget såg ut när boken väl kom ut. Det föregående året var kantat av katastrofer, flyktingströmmar och krig, krig, krig. I Finland hade 55000 flytt till Sverige när de tyska trupperna retirerade från landets norra delar 1944 och efter att Karelen blivit sovjetiskt flyttade 400 000 finländare till sydvästra delen av Finland.

I "Småtrollen och den stora översvämningen" har, som titeln antyder, världen dränkts i en översvämning. Precis som så många andra har mumintrollet och hans mamma blivit hemlösa. Muminpappan gav sig av för länge sedan tillsammans med hattifnattarna och ingen av dem förväntar sig att få se honom igen. Det viktiga just nu är att det börjar bli sent på hösten och de måste hitta ett nytt hem innan det är dags att gå i ide. Sökandet tar dem med på en vandring genom djupa skogar, över träsk och ut mot det stora havet.
Längs vägen möter de andra i samma situation, hemlösa och vilsna i tillvaron. En av dem, det lilla djuret (som i senare böcker heter Sniff), tar de med sig på sin färd. Men för det mesta karaktäriseras situationer där någon räddar eller räddas av en slags pragmatisk likgiltighet; det är klart att man hjälper till så gott man kan men insatserna styrs av det mest basala känsloregistret. Situationen är så pass allvarlig att ingen har riktigt råd att bry sig om någon annan mer än vad som krävs för att avhjälpa akut fara. Men det finns ändå något försonande i detta, det finns tillfällen då det är för övermäktigt att kunna REAGERA och det är helt okej, så länge du ändå gör vad du kan och AGERAR.
Det finns en enda person som finner genuin glädje i att hjälpa andra, och det är en fågel som bara kallas marabuherrn. Det är en ganska stark del av historien då muminmamman har fått veta att muminpappan finns i ett träd någonstans "i närheten" och hon försöker desperat att komma fram till honom så fort som möjligt. De får syn på en fågel och ber om hjälp men han är vresig över att ha tappat sina glasögon och det enda han kan tänka på är att hitta dem igen. Sökandet är viktigare för honom än allt annat, så de låter honom vara och fortsätter gå. Då råkar de hitta dem åt honom och trots att muminmamman har så bråttom insisterar hon på att mumintrollet springer tillbaka och ger dem till marabuherrn. Det blir ett nästan magiskt ögonblick då han får tillbaka sin syn och genast erbjuder sig att hjälpa dem i gengäld. Under sökandet efter muminpappan får marabuherrn syn på fler personer som behöver hans hjälp för att ta sig till fast mark och han bestämmer sig för att komma tillbaka och hjälpa dem så snart han hinner. Efter att han fått sin "ögonöppnare" gör han det alltså till sin uppgift att hjälpa andra, och HAN gör det med glädje.

Berättelsen är skriven med ett ganska naket och rättframt språk. Det finns inga onödiga bakgrunds- eller personbeskrivningar utan det är ”action” från början till slut. Personerna är egentligen rätt platta, inte minst Tulippa som verkligen bara ”är” sitt blåa, lysande hår. Samtidigt var det kanske just det som gjorde att ”alla” kunde känna igen sig och ta till sig historien som sin? Det finns nämligen stort utrymme för läsaren att fylla ut karaktärerna med sin egen fantasi (eller varför inte stoppa in sina egna släktingar och vänner i historien?). Boken är illustrerad med dramatiska svartvita bilder som ofta, men inte alltid, fångar den ”personlighet” som saknas i texten. Ett exempel på en bild som säger mer om hemulens person än vad texten gör är den bild när han får tillbaka sin länsstol som fungerat som mumintrollens båt.

För egen del tycker jag inte att det är någon litterär höjdarupplevelse att läsa "Småtrollen och den stora översvämningen", men att sätta boken i sin historiska kontext ger mig gåshud. Det är inte läsupplevelsen som är det viktiga utan vad historien säger oss. Det känns som att hålla den tidens finländska medvetande och folksjäl i händerna, och det är mäktigt.
Jag vet förstås inte hur bok togs emot när den kom ut (även om jag kan tänka mig att det fanns ett intresse i och med att figurerna redan var en etablerad tecknad serie) men det är lätt att föreställa sig att kombinationen av en handling som säkert många kunde identifiera sig med, med försvunna familjemedlemmar, sökandet efter ett hem efter en sedan länge svunnen tid av trygghet och ett lyckligt slut, tillsammans med ett språk som alla åldrar och samhällsklasser kan ta till sig åtminstone öppnade vägen för mumintrollens populäritet över tiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar