Den sjuka sagan: bortklippt scen med Gurre

Om man inte har läst "Den el-ändiga sagan" kan den här scenen vara något av en spoiler. (Men boken finns att köpa i The Book Chop så surfa in där så kan du återkomma hit senare.) ;)

För oss andra kommer det kanske inte som någon överraskning att Gurre inte får så stort utrymme i uppföljaren "Den sjuka sagan". Därför gjorde det riktigt ont att behöva stryka hela den här scenen men det var oundvikligt. Det här är en scen som fanns ganska långt in i boken, så det finns risk för att det saknas lite information om vad som hänt. Inte minst kan inledningen tyckas lite ... ähm, märklig. Varsågod, ett stycke oredigerat råmanus serverat:




Det var egentligen inte särskilt långt mellan Valhall och polisstationen. Problemet var att de var tvungna att först ta sig förbi den stora parkeringen och sedan korsa vägen som ledde rakt igenom centrum. Om det var mycket trafik där i vanliga fall var det ingenting emot hur det var nu. Det gick inte att ta sig varken fram eller tillbaka när de väl omringats av ilskna och högljudda bilförare. Generalen tog Adoras hand i sin.
”Kom! Det går fortare den här vägen.”
”Vilken?” undrade flickan ögonblicket innan hon blev upplyft på närmaste biltak.
”Den här”, svarade Astrid. ”Var bara lite försiktig med lacken.”
Adora gjorde sitt bästa för att hasa på sin täckbyxtäckta rumpa över biltaket utan att repa det med skorna. Folk skrek åt henne när hon tog sig fram. Fast de skrek åt henne när hon stod still på marken också.
”Det här är vansinne”, muttrade Manfred medan han klättrade från motorhuven på en Volvo till taket på en gammal Opel. ”Vart ska vi egentligen?”
”Du får se”, svarade Adora hemlighetsfullt.
De fortsatte sin klättrande genväg trots högljudda protester och oljudet från alla tutande bilar.
Till slut hoppade de ner från den sista bil som stått i deras väg och log vänligt åt den svärande föraren. Framför dem fanns dörren till polisen. Den var stängd men inte låst. Adora sparkade bort snön från skorna mot husväggen och släppte in generalen och magistern innan hon själv klev in och stängde efter sig. ”Vad gör vi här?” undrade Manfred misstänksamt.
”Medmänsklighet”, svarade Adora undvikande och försvann iväg för att leta efter någon att be om hjälp.
”Vad menar hon?” undrade Manfred och spände ögonen i Astrid.
”Titta inte på mig. Det här är nytt för mig också”, svarade hon. ”Men jag har mina aningar.”
”Jag med”, suckade han.
”Jag vet att du saknar honom”, viskade Astrid. ”Lite.”
Manfred hann inte svara innan Adora och en alltför välbekant figur kom fram till dem. ”Tjenare, gamle Manne!” utropade Gurre och tuggade några gånger på sitt tuggummi.
”Hej”, svarade han.
”Och vem är denna ljuvliga skönhet?” fortsatte Gurre och höll fram handen mot Astrid med ett litet klickljud från den smilande mungipan. ”Förtjusande!”
Generalens blick smalnade. ”Vad menar du?” undrade hon. ”Den här uniformen representerar absolut ingenting som har med varken förtjusning eller ljuvlighet att göra och mitt utseende saknar all relevans för min kompetens!”
”Jag sa ju att det här handlar om medmänsklighet!” stönade Adora och tog sig för pannan.
”Förlåt”, svarade Astrid.
”Nej, inte du”, sa Adora och slog ut med handen mot läraren. ”Gurre!”
”Ja, men”, försvarade han sig. ”Vad gjorde jag för fel?”
”General Stålspets förklarade det för dig alldeles utmärkt”, suckade hon. ”Det här är visst svårare än jag trodde.”
Manfred tittade på henne en lång stund men sa ingenting.
”Försök igen”, sa hon och satte händerna i sidorna. ”Ingen går härifrån förrän du lärt dig det här. För livet!”
Gurre svalde hårt. Av bara farten följde tuggummit med. Det fick honom genast att framstå i trevligare dager. ”Hej”, sa han stelt och höll upp handen i en vinkning som kunnat dirigera ett flygplan. ”Trevligt att träffa en kvinna med lite driv i sig”, fortsatte han långsamt och välartikulerat.
Astrid och Adora såg uppgivet på varandra.
”Var det bättre?” frågade han lyckligt.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, svarade flickan uppriktigt. ”General?”
”Nej”, sa hon. ”Jag har sett mer medmänsklighet i en detonerande handgranat.”
”Vad var det för fel nu, då?” undrade Gurre och försökte få stöd från Manfred med en vädjande blick.
”Är du överhuvudtaget medveten om att kvinnor också är människor?” svarade han.
”Nä”, började Gurre. ”Eller jag menar …!” Han tystnade och såg mellan de sammanbitna ansiktena. ”Ja, ni skrattar!” sa han nervöst. ”Men …”
”Tyst!” beordrade Astrid med en pondus som till och med överträffade den hon utstrålade som general. ”Jag behöver inte ditt gillande men jag kräver din respekt. För att jag är jag. Du kan inte skylla ditt beteende på att du råkar ha fötts till pojke. Även om andra inbillat dig att det är såna som du som är ’de riktiga människorna’. Fattar du vad det inneburit för alla andra?”
Gurre studerade sina fötter. Han hade ingen som helst lust att se in i de där ögonen en gång till. De såg ut som om de när som helst kunde hoppa ut och ge honom en pungspark. ”Nä, men …” försökte han.
”Det innebär att de inte räknas”, sa hon. ”Hur mycket de än anstränger sig och hur hårt de än jobbar når de aldrig hela vägen fram. De blir aldrig helt och hållet ’riktiga människor’. Och vet du vems fel människor vill att det ska vara?”
Han skakade bara lätt på huvudet.
”Deras”, svarade Astrid åt honom. ”Eller hur?”
”Jo”, muttrade han.
Hon rätade på sig och släppte ut luften ur sina lungor. En lång stund stod hon alldeles stilla och betraktade mannen framför sig utan att säga ett ord till.
När han till slut såg upp var han allvarlig för första gången under hela den tid Adora känt honom. ”Nej”, sa han. ”Mitt.”
Astrid rörde inte en min.
”Jag tänkte inte”, fortsatte han, ”inte på att det finns ett ’mig’ på insidan av alla horder av snygga brudar, ungjä…ähm, barn och annat pack.”
”Människor”, sa Astrid. ”Alla de där ’kategorierna’ tillhör en och samma sort: människor.”
Gurre rynkade pannan åt det där sista. Han sneglade på Manfreds ärrade ansikte och på Adoras mörka men barnsligt oskuldsfulla ögon. Han grimaserade medan han funderade. ”Okej”, sa han. ”De är väl också människor, antar jag. Får jag komma ut nu?” hoppades han och kikade förväntansfullt mot dörren.
”Nej”, svarade Adora. ”Du är ju fortfarande häktad för att du stal klasskassan.”
”Men du sa ju …” började han. ”Du lurade hit mig!”
”Inte direkt”, svarade hon. ”Jag sa att du skulle följa med mig ut därifrån. Sen lurade du dig själv.”
Det drog en mörk skugga över honom men istället för att bli arg började han skratta. ”Ditt lilla fackförbund”, frustade han. ”Vet du, jag tror att jag just började gilla dig på riktigt. Så mycket personlighet får inte ens plats i en fullvuxen karl!” Gurre tvärtystnade och tänkte efter en stund. ”Eller vänta förreseten”, sa han och vände sig uppspelt till Astrid. ”Det är precis det du menade, va?”
Hon nickade åt honom att fortsätta. Ivrigt började han skutta upp och ner medan han förklarade sig. ”Om man skrapar på ytan finns det en egen personlighet i varenda kropp som finns!” strålade han. ”Det är den som är den personen och det är den som ska respekteras och det är därför jag inte måste gilla den jag respekterar. Bara mena det!”
”Det är ett sätt att uttrycka det på”, svarade Astrid.
”Wow!” utropade han. ”Varför har ingen sagt det förut?”
”En och annan har försökt”, sa Manfred. ”I århundraden.”
”Jaså?” svarade Gurre och kliade sig i ansiktet. ”Lustigt, det minns jag inte.” Han harklade sig och såg besvärat på Astrid och Adora. ”Manfred?” sa han och nickade åt honom att de skulle gå en liten bit bort. ”Kan jag bara få byta ett par ord med dig om en grej?”
Astrid såg efter dem när de gick. ”Tror du verkligen att vi nådde fram till honom?” undrade hon. ”Det verkade lite instabilt.”
”Jag tror att han klarar sig om han får ett par stödhjul”, flinade Adora. ”Det gick hur som helst bättre än jag trodde.”
Astrid visslade till. ”Oj då”, sa hon.
Adora nickade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar