Ett avslutat muminmaraton


Den som har varit med från början vet att mitt muminmaraton började med att jag tackade ja till att vara med i en paneldebatt under Confetti i Göteborg. (Mer om vad jag tyckte om varje bok finns att läsa om man följer respektive länk: Småtrollen och den stora översvämningen, Kometen kommer, Trollkarlens hatt, Muminpappans memoarerFarlig midsommar, TrollvinterDet osynliga barnet, Pappan och havet och Sent i november.) Precis som de flesta andra har jag mitt eget förhållande till muminfamiljen och de andra som bebor Mumindalen och nu när alla böckerna är lästa är det kanske dags att berätta lite mer om det bandet.

Mitt starkaste muminminne från barndomen var en feberdröm när jag var ungefär 5 år. Muminsarna och de andra stod uppe på en ås och rullade ner snöbollar stora som folkabubblor som de försökte krossa mig med. Sedan den natten var jag något avvaktande mot de potentiellt livsfarliga trolljävlarna.
När den tecknade serien visades på TV i början av 90-talet såg jag min chans till ett försök till själv-KBT så jag tittade slaviskt på vartenda avsnitt. Till slut började jag nog mjukna lite i kanterna men för att vara riktigt säker valde jag ut ett par favoritkaraktärer i lilla My och Stinky och gjorde mitt bästa för att bli så där lycklig av att hitta muminmjukisar och andra leksaker i butikerna. Det gick sådär. Men det var ändå ingenting mot mitt försök att lära mig spela munspel ...!

Så när jag fick förfrågan om muminpaneldeltagandet (många många måååånga år senare) kände jag att det faktiskt var på tiden att jag läste böckerna och vad kunde vara mer motiverande än att få diskutera dem med andra i ganska nära anslutning? Jag fick åka iväg till kusinen drygt 30 mil bort och ladda upp med allt hon hade i bokhyllan sedan var det bara till att sätta igång. Och jag gick verkligen in för att läsa med öppet sinne. Men de figurer som målades upp i svarta bokstäver mot gulaktig botten var mer lika de mumintroll som hemsökt mina mardrömmar än de fluffiga och tillrättalagda mjukisar som bott i TV:n. Det hjälper inte att jag har lyssnat på andra som har en helt annan syn på mumintrollen eller att jag tittat på intervjuer där Tove Jansson själv berättar om sina skapelser eller ens en dokumentär där de som studerat hennes verk och kände henne berättar om vad mumin var och betydde för dem och författaren själv. Jag kan inte riktigt tycka om mumintrollen, även om jag för den sakens skull inte vill förringa värdet av att ha läst böckerna.

Det som slog mig hårdast var hur de interagerade med varandra i böckerna. Även om de tar avstånd från våld och elaka kommentarer av princip så är det som att det inte räknas när de sinsemellan kallar varandra "idiot" eller rentav hamnar i slagsmål. Och länge dras böckerna med problemet att Tove Jansson inte riktigt hittar figurernas personligheter även om hon tycks favorisera framför allt mumintrollet och Snusmumriken som först av alla mejslas ut med större komplexitet än övriga. Störst problem tycks författaren ha med sina kvinnliga varelser eftersom de allt som oftast kokas ner till sitt utseende eller sin funktion av att vara med i berättelsen mest för någon annans skull.
Det finns också en evig motsättning i den uppskattade ensamheten och vikten av att ha ett större sammanhang. Det kommer bland annat till uttryck i Snusmumrikens tankar på mumintrollet som givetvis säger att han förstår och respekterar behovet av ensamheten men vars ögon så tydligt visar att han önskar att de alltid kunde vara tillsammans. Muminpappan dras med ett liknande dilemma eftersom han ständigt längtar bort från sin familj men ändå vet så väl att han borde tycka att den är det viktigaste han har.

Jag har inga problem att erkänna att jag till viss del har valt att vara provocerande i de inlägg jag skrivit om varje bok. Samtidigt har jag ärligt plockat upp de trådar jag som läsare tycker har vävts in i de på ytan så idylliska bilderna med smärtsamt gälla färger. Även om jag tycker att det finns viktiga teman i många av böckerna och att Tove Jansson förvaltat dem väl - inte minst i Småtrollen och den stora översvämningen men senare även i Det osynliga barnet. Det jag velat belysa är just att böckerna många gånger motsäger sig själva i utförandet. Även om det är viktigt med personlig utveckling (som inte minst mumintrollet får uppleva under bokseriens gång) så är det inte viktigt för alla (till exempel faller Snorkfröken ur berättelsen innan hon hinner komma mycket längre än till att fundera över om hon verkligen är så fin som hon tidigare trott). Eller att även om det är en familj där man försöker att ge varandra stort utrymme så förväntar alla sig att alltid att veta var de har muminmamman. Kanske finns det en tanke med att berätta på det sättet men i så fall har den avsikten försvunnit nånstans på vägen för den hittar inte riktigt fram och resultatet blir att de flesta av historierna helt enkelt "skär sig".

Det är den poängen jag har velat föra fram och gärna prata om med andra som mycket väl kan ha uppfattat saken på något annat sätt. För jag tror fullt och fast på att muminböckerna är skrivna på ett sådant sätt att hur man ser på historien beror mycket på vem man själv är som läsare. Någon som till exempel läser böckerna som ung har säkert mycket lättare att ta till sig äventyret och mumintrollet och hans vänners perspektiv än vad jag har. Det visar på skicklighet hos Tove Jansson, att ha skrivit böcker som kan bli tidlösa och uppfattas på olika sätt beroende på när i livet man läser eller läser om dem. Jag säger inte att det är "fel" att älska muminböckerna och se dem för allt det som är bra, men jag tror ändå inte att det är riktigt nyttigt att låta det som ändå är sämre få passera helt obemärkt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar