Om Farlig midsommar

Farlig midsommar av Tove Jansson kom ut i originalutgåva 1954.

I Farlig midsommar kommer det en (ny) översvämning som den här gången drabbar Mumindalen (snarare än hela världen). Först märks det bara på den ständigt ökande mängden flyktingar som passerar muminhuset men efter ett tag kommer även vattnet dit och tvingar så småningom familjen att fly. En ny äventyrlig vandring (från Mumindalen men sedan även tillbaka dit) tar vid - men den här gången händer det fler oväntade saker längs vägen. Inte minst lyckas Tove Jansson väva in en lång rad tillfälligheter som till slut återförenar allihop vid teaterföreställningen i den lilla viken.

Den senaste tidens händelser - med översvämningar inte minst i Bosnien och Serbien - sätter boken i ett delvis nytt ljus. Katastroftemat gör att varken den här boken eller somliga av de tidigare aldrig kommer att bli riktigt inaktuella, tvärtom kan de fungera som ett sätt att hjälpa oss att förstå och bearbeta kollektiva trauman. En sak som kanske är särskilt viktig att lyfta fram här är flyktbeteendet som skildras i "Farlig midsommar", eller snarare bristen på flyktbeteende. För det bär emot att lämna sitt hem. Allteftersom vattnet stiger väljer familjen att flytta högre och högre upp inomhus men i det längsta vägrar framför allt muminmamman att lämna huset. Tyvärr kan jag inte hitta artikeln nu när jag letar, men exakt samma sak har beskrivits om översvämningarna på Balkan. Det ska mycket till för att folk ska överge sina hem och när det väl gäller är det en stor och svår uppgift att välja ut vilka ägodelar man inte kan skiljas ifrån. Det är inte självklart att bara vara sig själv nog och som snusmumriken kunna slänga iväg sitt hus varje morgon för att vandra vidare. De flesta av oss skulle nog helst göra som muminmamman och vilja kunna packa med hela salongsmöblemanget. Men det är tyvärr inte alla förunnat - och mina tankar går till dem som inte fick något val utan var tvungna att lämna allt bakom sig och för att ta sig framåt.



I vanlig ordning är det herrarna som är huvudpersonerna i varje avsnitt, även om det finns ett stycke där Snorkfröken, Mymlans dotter och Misan får ta all plats. Tyvärr handlar den passagen om deras fåfänga och inbördes relationer snarare än äventyr och autonomi. Det är ett genomgående tema att flickor måste ha en pojke med sig för att det ska hända något spännande eller för att klara sig. Ett ganska nedslående budskap om flickors hjälplöshet hamras in, gång på gång, och det värsta är att det tycks så omedvetet från författarens sida. Det verkar som att Tove Jansson själv, mellan raderna, uppfattar sina kvinnliga karaktärer som starka och utåtriktade. Den mest intressanta karaktären är lilla My som får vara en ”komplett” person, trots att hon är flicka, även om det påpekas att hon uppför sig illa när hon inte är som hon ”borde”.

Något av det mest oväntade i hela boken är när Snusmumriken råkar bli ”pappa”. Det är något ganska vackert över hur snabbt han faller in i rollen även om det tråkigt nog är en ganska stereotyp papparoll som verkligen förpestas av att läsaren får veta hur mycket han längtar efter att få dumpa av barnen på muminmamman så att han kan få tillbaka sin frihet och göra vad han vill igen. Till hans försvar är han mån om att alla de tjugofyra barnen ska ha tak över huvudet, mättas och roas. På barns vis har de helt andra prioriteringar, för att inte tala om helt annan uppfattning än snusmurimken om vad som är roligt.
"Lyckligtvis" har han hjälp av lilla My. Hon delar glatt med sig av sina tips på hur barnen ska tröstas och uppfostras baserat på hur Mymlans dotter har hanterat henne själv. Vid exempelvis ett tillfälle börjar något av barnen att gråta och snart har de andra triggats till tårar av bara farten. Det hjälper inte hur mycket snusmumriken än försöker jollra dem på bättre tankar så lilla My talar om för honom att han gör fel.
"Du ska göra som min syster och säga att om de inte är tysta så slår du ihjäl dem. Efteråt ber du om förlåtelse och ger dem karameller."
Det kunde ha varit upptakten till något större, inte en predikan om hur hot och psykisk misshandel påverkar barn och unga, men ändå något som låter orden sjunka in i läsaren. Men det är det inte. För i muminböckerna är hårda ord och lite familjärt förtryck en del av myset. Så istället undrar snusmumriken (om än retoriskt) ifall det verkligen fungerar och hela saken lämnas alltför raskt därhän med ett enkelt "nä". Det som får det att vända sig i magen är att hela episoden skildras på ett sätt som normaliserar beteendet. Det är liksom inget farligt ens föreslå att barnen kan hotas till underkastelse, både hon och snusmumriken vet ju att det ändå inte skulle hjälpa egentligen. Problemet är att det inte framgår om de tjugofyra barnen det gäller vet det. Eller om de barn som läser eller får lyssna till boken uppfattar det som något annat än bekräftelse på att det är i sin ordning att föräldrar (i "bästa" fall bara) skrämmer sina barn till lydnad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar