Om Muminpappans memoarer

Muminpappans memoarer utkom i originalutgåva år 1950.

Det här är en historia där muminpappan hamnar i centrum, och det känns som att han har väntat på det här sedan Tove Jansson skrev första boken om mumintrollen!, med all sin ”komiska” skrytsamhet. Återigen kretsar handlingen kring en äventyrlig resa, även om den inte håller det tempo som muminpappan önskar sig.

Boken börjar med att berätta hur det gick till när muminpappan började skriva på sina memoarer och sedan varvas hans berättelse med hur muminfamiljen och vännerna reagerar på muminpappans skrivande och så småningom även på hans uppläsning av det färdiga verket. Medan mumintrollet som (sig bör ...) ser upp till sin pappa blir imponerad och stolt över berättelsen tycker Sniff och snusmumriken att det ibland kunde ha sagts mer om deras fäder. Det leder då och då till motsättningar som får muminpappan att ifrågasätta sin publik. Något som visserligen är någorlunda ömsesidigt eftersom ungarna stundtals är övertygade om att muminpappan hittat på alltsammans.

Bland muminpappans upplevelser finns den missförstådda barndomen på hemulens barnhem och den oundvikliga rymningen som bevittnades av de lydigt tysta hittebarnen. Den förste muminpappan möter längs sin resa genom livet (och som förstår honom, till skillnad från exempelvis den stressade igelkotten) är Fredriksson. Det är en fåordig person med stora öron och ett lugnt sinne. Helt olik sin brorson Rådd-djuret som är en knappsamlande hyperaktivt och smånervös filur som inte kan hålla sig riktigt still ens ens om det är nödvändigt. Tillsammans ger sig de tre ut på ... det muminpappan hoppas ska bli hans första äventyr.

Och nog blir det en händelserik båtfärd som tar dem med ut på stormigt vatten och förbi både klippdassar och hattifnattar. Efter att ha lyckats rädda sig undan den ilskna Edward som fortfarande inte förlåtit dem för att ha låtit sig luras till att hjälpa dem få båten i floden hamnar de utanför Mymlans dörr. Därinne finns Mymlans dotter som förklarar att hon inte fick följa med sin mamma på trädgårdsfest hos kungen. Men det är långt ifrån allt hon har att berätta om både ditt och datt. Så kom det sig att de hade en mymla att "dras med". Det poängteras särskilt i form av den andra kvinnliga karaktären som tar plats i berättelsen utan att smeka medhårs: My, yngsta lillasyster till Mymlans dotter. Om storasystern framställs som hopplös att ha att göra med så är lilla My etter värre. Hon är ilsknare och lever för faran, som hon tenderar att se lite överallt vare sig det behövs eller inte. 

Äventyrarna blir i alla fall kvar i trakten en tid efter den storslagna trädgårdsfesten men så lockar äventyret igen och muminpappan meddelar att det är dags att ge sig iväg. Något som Mymlans dotter är mer än ivrig att få följa med på eftersom hon längtar sig tokig efter att få vara självständig. I ett misslyckat försök att skaka av sig henne blir de istället kolonister. Något som inte är riktigt så spännande som muminpappan tänkt sig. Och efter ett tag får de fortsätta upptäcka världen, med ett något ombyggt skepp. Även om de snart återvänder, till en mycket upprörd kung ...

I ärlighetens namn är boken något av en besvikelse efter de förväntningar som byggts upp kring muminpappans "vilda ungdom" eftersom de äventyr mumintrollet och hans vänner varit ute på i tidigare böcker är mer spännande. Rent litterärt är det fler miljöbeskrivningar med bitvis vackrare språk än i de tidigare böckerna men historiemässigt ganska platt. Det blir dessutom enerverande att muminpappan så angeläget vädjar till sin läsare om att bli förstådd, i den uppenbara bemärkelsen att dela synen på hans egen förträffliga storhet.

Hela historien med att muminpappan i sin ungdom lärde känna Sniffs och snusmumrikens föräldrar blir ologisk för den läsare som minns hur det gick till när mumintrollen mötte Sniff och snusmumriken till att börja med. Det fanns ingen antydan om att veta vilka de var och varifrån de kom då. I och för sig kan det ses som att varje bok verkligen är fristående från övriga men eftersom det ändå framställs som att de olika böckerna ska handla om ungefär samma huvudpersoner blir dessa historieomskrivningar lite röriga.

Och … det är ett frustrerande fokus på att det är herrarna som är ute på äventyr hela tiden, muminmamman (liksom Snorkfröken) dyker ju bara upp för att räddas och sedan figurera som nåt sött för ”hjälten” att titta på. Mymlans dotter är den första riktigt starka och självständiga kvinnliga karaktären, även om det är noga med att påpeka hennes brister som för att visa att hennes lynne inte är nåt att stå efter. Medan muminpappans drivkraft är hans egen förträfflighet och sökandet efter att få den bekräftelse han menar sig förtjäna drivs Mymlans dotter av en längtan efter självständighet.
Ironiskt nog har hennes mamma större överseende med hennes personlighet än vad muminpappan har, ändå är det tack vare honom hon "lyckas" nå sitt mål. Den största skillnaden i hur de porträtteras är att muminpappan aktivt skapar sitt eget äventyr medan hon (hur ivrig hon än är att följa med på vad som helst) ändå förblir en mer passiv figur i form av en följeslagare. Det i sig gör att hon egentligen aldrig når den självständighet hon önskar sig, något som förstärks av det faktum att hon inte ens ges ett eget namn utan bara kallas för Mymlans dotter.

Även om det inte direkt överraskar så befäster "Muminpappans memoarer" tyvärr böckerna som något av ett ambulerande gubbdöme.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar