Om Pappan och havet

Pappan och havet av Tove Jansson gavs ut i original 1965.

I början av Pappan och havet drabbas muminpappan av det vemod som följer av att allting är lite för bra. Hans världsbild kommer i gungning eftersom varken huset eller familjen behöver honom på det sättet han skulle önska. Det finns ingenting att bygga längre och muminmamman tycker inte ens att de egentligen behöver skyddas från Mårran!
Det är helt enkelt dags för en nystart på en plats som skulle vara beroende av muminpappan för att fungera och där han kunde ta hand om muminmamman så där som han tycker att hon förtjänar att bli behandlad. Det finns en fyr längst ute där det riktiga havet brer ut sig, det är han säker på, och det är dit han längtar. Och resten av familjen och lilla My följer med på färden när de anträder resan mitt i natten utan att egentligen tala om för någon annan vart de ska. Muminmamman stiger ombord på båten utan att egentligen ha några egna förväntningar på resan annat än att hon hoppas att det ska bli som muminpappan vill ha det. Mumintrollet däremot anar ett äventyr och ser på sin pappas beslut med beundran och tillförsikt. Lilla My följer mest med i förhoppningen om att det ska visa sig att hon har rätt i att fyrön egentligen bara är en fluglort på kartan. Så är det ännu en filur som följer med dem, om än på behörigt avstånd: Mårran.

Trots att inledningen domineras av muminpappans tankar och känslor så är det här snarare muminmammans bok. Äntligen får läsaren lära känna henne på riktigt! Redan i båten på väg till fyren börjar muminmamman antyda att hon faktiskt inte är helt tillfreds med den nya situationen. Hon verkar inte alls särskilt sugen på att behandlas som en fragil varelse som inte får hjälpa till med någonting utan bara sitta och ta det lugnt. Visst fogar hon sig och passar på att försöka sova bort tiden men det finns ett slags trots i det, något som inte visat sig tidigare när muminpappan prackat på omgivningen sin egen uppfattning.
Väl framme på ön blommar muminmamman till slut äntligen ut. Hon hittar på saker som hon tycker om att göra och hon är duktig på det. När muminpappan något missnöjt försöker ta ifrån henne vedsågningen blir hon rentav arg och säger ifrån. Muminmamman lider av hemlängtan och känner sig (med all rätt) tagen för given och hon hanterar det genom att sluta upp med att alltid finnas till hands. I saknaden målar hon upp sin egen mumindal och hon behåller den helt och hållet för sig själv. Det är inte det att hon genomgår en fullständig personlighetsförändring - mycket av hennes kännetecknande omsorger och familjeproblemslösande egenskaper finns kvar - men hon får en egen personlighet också. Det kanske finaste av allt är att trots att mumintrollet känner sig en aning försummat så låter inte Tove Jansson muminmamman be om ursäkt för sitt beteende. Tvärtom slår de i ett slags hemligt samförstånd fast att det faktiskt är hennes tur att få vara sin egen.

För mumintrollet är det en omvälvande tid. Han är visserligen uppslukad av allt det spännande med ön och havet och alldeles till sig av de vackra sjöhästarna med silverskor men han är också den som upptäcker att Mårran kommit med dem. Det blir hans uppgift att se till att de andra inte upptäcker det.
Både muminmamman och muminpappan är upptagna på sitt håll och den enda andra han skulle kunna ty sig till på ön är lilla My. Det tänker han då rakt inte göra eftersom hon bara retas med honom och rotar i sånt han inte tycker har med henne att göra. På det sättet blir han rätt ensam med sig själv och sina tankar. Han går från att vara en lekfull pojke till en känslofylld tonåring. Det är inte det att han inte behöver sina föräldrar längre men han upptäcker att självständigheten är lika viktig. Han söker sin egen plats, både på ön men också i tillvaron.

Lilla My hamnar lite i berättelsens bakgrund. Det är inte för att hon inte skulle vara viktig utan mer för att, som mumintrollet säger, hon är så självständig att hon inte ens behöver visa upp det. Hon ser vad som händer med muminfamiljen och hon känner nästan alla deras hemligheter och önskningar utan att de berättat dem för henne. På sätt och vis gör det henne till en katalysator. Hon kan med små enkla medel dyka upp i rätt ögonblick och ge en liten knuff för att de olika familjemedlemmarna ska hamna på rätt köl. Det är inte alltid de uppskattar hennes metoder, som när hon hjälper mumintrollet att erövra den glänta han förälskat sig i, men hon får resultat. Och det hjälper dem i deras inre resor.

Så hur gick det för muminpappan och hans försök att skapa en tillvaro där han får sköta om sin familj på sina villkor? Han kommer ganska snart till insikten att det är väldigt mycket jobb för en person att ta hand om en hel familj på det sättet. Det visar sig också att den typen av mångsysslande inte ligger riktigt för honom som helst ägnar sig helt och fullt åt en sak i taget. Vad som börjar med ett lyckligt byggande övergår i maniskt fiskande för att med tiden bli till en besatthet av att komma underfund med självaste havet.
På motsvarande sätt som muminmamman får tillfälle att berätta för läsaren vem hon verkligen är får även muminpappan stort eget utrymme. Fast det visar sig att han är en person med ganska grunt djup. Även om han håller mycket för sig själv och funderar över både det ena och andra så präglas han ändå av motsägelsen i att han tycker att familjen som han lägger ner hela sin lilla själ i att arbeta för att ta hand om samtidigt ständigt är i vägen för honom. Han känner sig krävd och kvävd av dem men ändå kan han inte ta till sig att de är egna individer med egna tankar och prioriteringar. Trots att det till en början är muminpappan själv som hindrar dem från att göra sånt som han uppfattar som sitt jobb blir han irriterad över blotta vetskapen om att de väntar på att han ska göra det.

Det intressanta är att efter att familjen som koncept i tidigare böcker (i mer eller mindre förtäckta ordalag) har lyfts fram som en central del av livet och en trygghet för individen blir var och en av familjemedlemmarna tillfreds med sig själv först efter att på ett eller annat sätt ha fått bryta sig fri. Och det får ske i en berättelse där familjen som sådan är mer central för berättelsen än någonsin tidigare eftersom det nästan inte ens finns några andra på ön. Men det är först när mumintrollet, muminpappan och muminmamman fått hitta sig själva som de blir en funktionell familj igen. Det är det som gör att det här är en så vacker historia för den suddar inte ut de olika personligheterna i Familjen utan fyller i dem med stora penslar och starka färger.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar