Om Trollkarlens hatt

Trollkarlens hatt av Tove Jansson utkom i originalutgåva år 1948.

Det blev lite speciellt för mig att läsa Trollkarlens hatt eftersom jag minns de avsnitten från den animerade serien som visades på TV (jämför med del 1 och del 2 som bygger på bitar av boken) ganska väl. Därför finns det vissa saker i boken som jag har reagerat lite extra starkt på och som jag kanske sett med andra ögon om jag inte haft TV-versionen i minnet.

Första kapitlet i boken börjar med att den första göken kommer till Mumindalen. Strax därpå vaknar mumintrollet och upptäcker att snusmumriken redan har stigit upp. Nere vid ån träffas de och snusmumriken konstaterar att det kommer att bli en fin dag och därför borde de göra något alldeles speciellt. De får med Sniff och ger sig ut på ett äventyr i omgivningarna.
Efter ett tag kommer de fram till ett berg där snön ännu dröjt sig kvar och på toppen hittar de en hatt. Vännerna tar med den hem till muminhuset där den visar sig vara för stor för muminpappan och duger egentligen inte till något annat heller. Till slut bestäms att hatten får fungera som papperskorg.
Det är då det börjar hända konstiga saker. För det är ingen vanlig hatt. Den är magisk!

I Trollkarlens hatt får historien ett helt nytt upplägg mot tidigare böcker. Handlingen utspelar sig under en tidsperiod (sommaren) istället för kring en viss händelse (som att "katastrofen kommer"). Undantaget är den utflykt som muminfamiljen och vännerna gör då de råkar hamna på hattifnattarnas ö. Istället för att det händer saker under vandringen så inträffar det mer eller mindre spännande saker i själva Mumindalen. Äggskal som slängts i "papperskorgen" förvandlas till moln som går att rida på, mumintrollet förvandlas till ett underligt djur när han gömmer sig i hatten under en omgång kurragömma och så vidare.
Det som knyter ihop historien (som egentligen känns mer som en radda nedslag i en sommar hos mumintrollen än som en berättelse) är istället mysteriet som hela tiden lurar i bakgrunden: trollkarlen som rider på en svart panter i sökandet efter världens största rubin.

En fördel med den nya berättarstilen är att karaktärerna blir mer levande. Läsaren får uppleva dem i fler olika situationer där de drivs av mer varierade motiv än i de tidigare "vandringssägnerna". Här interagerar de annorlunda och läsaren får även uppleva dem ensamma på ett nytt sätt. Det gör också att tankarna för första gången under muminläsningen rör sig mot associationen till ett barns skoluppgift att skriva om sitt sommarlov. Med det menar jag att Tove Jansson i Trollkarlens hatt kommer närmare den där känslan av lycklig barndom, som hon pratade om i en intervju, än vad hon gör i någon av de tidigare böckerna.
Nackdelen, som jag ser det, med den här berättartekniken är att läsaren förväntar sig EN historia men får en förtäckt novellsamling. Det finns flera passager som verkar bara ha kommit med utan att egentligen ha med bokens handling att göra. Vad den nu är.
Ändå får jag känslan av att det för första gången handlar om att faktiskt berätta historien om mumintrollet och dess vänner snarare än att ge röst åt ett helt folks inre oro och trauma.

Så var det den där skillnaden mellan boken och den fluffigt tillrättalagda versionen i TV-serien.
I böckerna finns en mörkare sida i varje figur. De är inte alltid sams och deras bråk är inte bara av tjabbeltyp (som när de glatt kallar varandra för idiot och värre saker) utan de slåss! När mumintrollet förvandlats av hatten och skuttar fram från sitt gömställe är det ingen som känner igen honom. De håller sig först avvaktande och skeptiska men när filuren börjar snacka skit om mumintrollet (alltså om sig själv, på skoj) så blir vännerna flyförbannade. Det hjälper inte att filuren byter taktik och dyrt och heligt lovar att han ÄR mumintrollet. De hoppar helt enkelt på honom. Bråket avbryts först när muminmamman kommer ut och undrar vad de håller på med. (Upplösningen blir ett nästan kräkreflexkittlande avsnitt om att En Mor alltid känner igen Sitt Älskade Barn om hon ser honom tillräckligt djupt i ögonen. Säg det till en stressad dagisförälder ...!)

I böckerna får mamman i alla fall en mer framträdande roll än i TV-serien. Tyvärr förblir hon ofta förminskad till en ganska sömnig (så fort hon får en stund för sig själv somnar hon) och oavlönad hushållerska med för stort hjärta. I TV-serien blir hon dessutom berövad det lilla djup som finns i böckerna. Där finns det ögonblick då man anar att även muminmamman kan längta efter äventyr och större självständighet även om hon alltid skyndar sig att tänka på annat.
Jag kan för egen del önska att Tove Jansson hade släppt muminmamman fri.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar