Om Trollvinter

Trollvinter av Tove Jansson gavs ut i originalutgåva 1957.

Den här gången är berättelsen tillbaka i Mumindalen.
Mumintrollet vaknar mitt i vintern och kan inte somna om. Han försöker väcka muminmamman men det går inte så alldeles ensam vandrar mumintrollet runt i det dammtäckta huset. Till slut står han inte ut längre och bestämmer sig för att ge sig ut och vandra söderut för att möta snusmumriken. Världen utanför är vit, kall och annorlunda. Den tycks nästan vara övergiven och mumintrollet ger upp sin plan när han kommit en bit och vänder tillbaka. Snart visar det sig att även lilla My vaknar ur sitt ide efter att en ekorre haft sönder hennes sovsäck. My lämnar också sitt sovställe och ger sig ut i vintern där hon genast halkar på en isfläck. Det får henne att genast göra den vita världen till sin.

Mumintrollet har mycket svårare att anpassa sig. Mumindalen är en främmande och ovan plats för honom och han tycker inte alls om hur annorlunda världen blir i snön. Det är en plats för Too-ticki som visar sig bo i muminfamiljens strandhus (eller är det verkligen deras när de inte använder det?) och för lilla My, en värld som de förstår och rör sig lätt och ledigt i medan mumintrollet inte fattar ett skit och blir beroende av andra för att klara sig. Det är Too-ticki som "tar sig an" det vilsna mumintrollet och hjälper honom att se tillvaron på ett nytt sätt.

Det är inte lätt för mumintrollet att få grepp om tillvaron. Han som i tidigare böcker velat vara äventyrlig och öppen för det nya faller nu plötsligt offer för samma längtan efter att bli förstådd av sin omgivning som genomsyrar muminpappans gestalt. Inget är som han är van vid och det kanske värsta av allt är att vintervärlden inte är särskilt intresserad av att vara som han vill ha den. Det spelar inte ens någon roll att han inte uppskattar den. Han kan inte tjura sig till att vinterns varelser ska vilja träffa honom och när han väl får chansen att socialisera med någon av dem går det långt ifrån särskilt bra. Hela situationen gör honom otålig, gnällig och på sätt och vis överflödig.

Okej, så en värld som gjord för de två kvinnliga huvudpersonerna och där mumintrollet är mentalt missanpassat låter väl som en bra motpol till alla gånger jag kritiserat muminböckerna för dess kvinnosyn? Men nej, jag låter mig inte blidkas så lätt. För det första borde ingen någonsin behöva känna sig mer eller mindre välkommen i samhället baserat på manligt/kvinnligt (eller någon av de andra diskrimineringsgrunderna heller för den delen). För det andra - förutsatt att läsaren alltså spelar med i att det i den här boken är en bra sak att damerna dominerar - så vänder jag mig mot själva presentationen av det.
Den "feminina" världen är en kall och mörk vinter och mumintrollet gör ingen hemlighet av att han avskyr den. Den täcks av den föränderliga snön och befolkas av varelser som inte låter sig ses av vem som helst. Mumintrollets första möte med världen utanför präglas starkt av att ingen syns till. När han väl får syn på ett spår från en annan varelse följer han det maniskt, för att inte förlora kontakten med det levande. Det fortsätter i liknande stil med att mumintrollet många gånger i berättelsen märker att det finns fler omkring honom; det finns en filur som bor under köksbänken i muminhuset, Too-ticki har osynliga inneboende och mumintrollet får absolut inte öppna dörren till garderoben där badrockarna hänger. Även om det inte är fientlighet som gör att mumintrollet hålls utanför är han ändå utestängd.

Tills det blir dags för begravning. Det hjälper inte att vintervärlden är väsensskild från den somriga och att det finns ett helt annat förhållningssätt till tillvaron än vad mumintrollet är van vid. När ekorren fryser ihjäl är det bara mumintrollet som vet att anordna en begravning. Visserligen får han gå och be sin mamma om hjälp med att hitta allt de behöver för att göra rätt men det är han som ansvarar för arrangemanget. Så trots att det enligt boken är en kvinnlig förståelse för allt som bevarar traditionen som får muminmamman att kunna svara på sonens frågor i sömnen, så saknar kvinnornas vintervärld en egen tradition av att hantera sina döda. Too-ticki förklarar det med att "Om man är död så är man död" med tillägget att det som dött kommer att bli till jord och där kan nytt liv växa, så det är väl ingenting att sörja? Men mumintrollet har bestämt sig för att ekorren ska ha en begravning och så blir det. (För givetvis har han tolkningsföreträde!) Han envisas dessutom med att sörja ekorren, mer för att det hör till än för att de kände varandra. När lilla My sedan stör begravningsföljet med att kommentera mumintrollet både för hans klädval och de frostade ögonbrynen (det är en smålöjlig del av historien och det känns som en slags upprättelse att lilla My sätter ord på det ... men ändå) får han genast stöd från Too-ticki som påpekar att det är dags för henne att hålla tyst för det här med begravningar vet ingen av dem två något om.

Vid det här laget står det också klart att där det finns mumintroll finns det även katastrofer. (Eventuella orsakssamband mellan mumintroll och katastrofer låter jag dock vara osagt ...)  Temat med någon form av katastrof är så återkommande att det blir vardag, som om det aldrig kommer att finnas någon form av trygghet och ett hem bara är nåt tillfälligt. I Trollvinter består den i alla fall av att maten tar slut för folk som blir tvungna att lämna sina hem för att inte svälta. Den förste som kommer till muminhuset är den lille magre hunden Ynk. Efter honom kommer ett gäng småknytt och en filifjonka och i skymningen är det fullt av folk som behöver utfordras och tas om hand. Lilla My ser snabbt till att den uppgiften faller på mumintrollet som pendlar mellan att vara försvarare av sin familjs tillhörigheter och väluppfostrat gästfri. Kanske hade allting gått relativt smärtfritt om det inte varit för den skidåkande hemulen som slår sig ner hos de andra i muminhuset och glatt börjar stöka runt bland de timida vintervarelserna för att försöka lära dem uppskatta friluftslivet lika mycket som han själv gör ...

Innan det här inlägget avslutas måste det ändå sägas något positivt om Trollvinter. För det är ett väl utfört arbete rent språkligt och berättartekniskt. Tove Jansson använder vackra formuleringar och sätter ord på både stora och små tankar utan att döma dess betydelse för respektive karaktär. Det märks att hon utvecklats som författare sedan Farlig midsommar och bortser man från vad hon berättar och bara koncentrerar sig på hur hon gör det så är Trollvinter riktigt njutningsfull läsning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar