Moment 0,22

De tunna dimslöjorna sveptes bort av en lätt bris och blottade staden som låg framför dem. Äntligen var de här!  Befälhavaren kunde inte låta bli att sända en tanke av tacksamhet för det arbete tidigare generationer lagt ner så att de en dag skulle kunna stå här. Ett nervöst leende doldes av hjälmen medan utrustningen kontrollerades en sista gång. Det var livsviktigt att kommunikationen skulle fungera.
”Framåt!”
Tio par fötter trampade sig framåt när de fem utsända vandrade fram den sista biten.
Till en början verkade det som att staden var helt tom. Trots att byggnaderna var stora nog att kunna rymma varsin civilisation, eller för all del en hel planets befolkning, syntes ingen levande varelse till. Instruktionerna hade verkat enkla ombord på skeppet men här ute på fältet blev uppgiften plötsligt omöjlig att genomföra. Modet sjönk bland gruppmedlemmarna.
”Det måste finnas någon här”, sa befälhavaren som för att lugna de andra. ”Allt det här kan inte ha blivit övergivet.”
De fortsatte en bra bit till, minst en skeppslängd eller flera. Hela tiden spanade de efter tecken på liv samtidigt som de gjorde sitt bästa för att se så mycket som möjligt av allt det fantastiska som fanns runt omkring dem.
”Där!” utropade Matranson. ”Jag ser någon!”
Alla blickar vändes åt det håll tentakeln pekade. Det … det var faktiskt en sån där människa! Hela gruppen rusade dit. Fast när det väl var dags att prata med den lade sig en blyg tystnad över gruppen. Godisautomat gned sig över hjälmen som för att putsa upp den lite extra inför denna högtidliga stund och Partikel trampade på stället så benen nästan trasslade ihop sig. Befälhavaren rätade på nacken.
”Var hälsad, människa!” Allihop gjorde honnör.
Människan vände långsamt på sitt stora huvud och tittade ner på de utsända. Den spärrade långsamt upp sina ögon och drog sig en bit bakåt. Befälhavaren försökte desperat komma på ett sätt att hindra människan från att fly. Den kanske var deras enda chans att lyckas med sitt uppdrag!
”Vi kommer i fred. Ta oss till din ledare.”
Människan gapade. Den stod visserligen helt stilla men den gjorde det med vidöppen mun. Nervöst väntade de på att se om den skulle skrika, äta upp dem eller svara. Hela tiden försökte de se så lagom söta ut som möjligt för att bättra på sina chanser för det sista alternativet. Väntan kändes oändlig.
”Ähm”, sa människan och var tyst en stund till. ”Ja, jag är ju ändå på väg till jobbet så visst kan ni få följa med och träffa chefen …”
Gruppen stod emot impulsen att börja studsa och klappa tentakler i glädje och nöjde sig med att stå på tre ben i respekt. Det sista de ville var att skrämma människan till att bryta sitt löfte.
Allihop stuvades in i vad de fick veta var en bil och sedan kröp de fram mellan de höga byggnaderna i ungefär samma hastighet som en svampodling växer. Befälhavaren gjorde sitt bästa för att se artigt imponerad ut.
”Här”, sa människan till slut och visade dem in i en av de allra största byggnader som fanns så långt ögat kunde nå. ”Här är sjukhuset som jag jobbar på och chefen sitter på kontoret där bakom receptionen.”
”Tack!” sa befälhavaren andäktigt och ledde sin grupp åt det håll de blivit anvisade.
Ledaren satt vid ett litet skrivbord med en massa papper framför sig. Den tittade upp från sitt arbete och reagerade på ungefär samma sätt som den andra människan hade gjort.
”Var hälsad, o stora ledare!” sa befälhavaren och ställde sig på tre ben.
Matranson kvävde en fnissning eftersom ledaren inte bara var mäktig utan dessutom verkligen var stor. Åt alla håll och kanter.
”Vill ni prata med chefen?” undrade den stora ledaren förvånat.
”Öhm”, sa befälhavaren och satte förvirrat ner benet. ”Vi fick intrycket att …”
”Jag ska visa er till sjukhuschefen!”
De vandrade iväg mot hissen med människan som tydligen inte var ledaren trots allt i spetsen. När de kom fram tryckte människan på en knapp och sa att dörrarna skulle öppnas när de var framme.
”Ni kan inte missa honom”, sa människan. ”Han sitter precis framför näs… ögat på er när ni kommer upp.”
Ingen sa något på hela färden. Det verkade på något sätt fel att prata härinne. Hissen gick så långsamt att Skruvdragare, som var äldst, hann få gråa fjäll. De andra gjorde sitt bästa för att inte stirra. Egentligen var det som om allihop gjorde sitt bästa för att låtsas att de inte ens var där.
Dörrarna öppnades med ett lättnadens pling. Gruppen gaskade upp sig och gjorde sig redo för den viktiga stunden som äntligen var här! Precis som den förra människan hade sagt fanns ledaren vid ett skrivbord precis framför dem och befälhavaren tog till orda:
”Är det du som är ledaren?” Det lät mer misstänksamt än det var menat.
”Ja, det är jag som ansvarar här”, svarade han. ”Vad kan jag hjälpa er med?”
”O, stora ledare. Äntligen har vi funnit er! Vi skulle vilja upprätta en liten koloni”, började befälhavaren förklara.
”På sjukhuset?”
Befälhavaren svalde och sneglade på sina landsmän. ”Nja, instruktionerna sa inget om nåt sjukhus.”
Människan knäppte sina händer och satte armbågarna på bordet. ”Det är ju en kostnadsfråga. Jag tror att ni borde prata med Landstinget om det här”, funderade han. ”Vänta, jag kan ringa dem åt er så får ni reda ut det!”
Befälhavaren slokade med öronen och hängde med tentaklerna. ”Vi säger väl det, då.”
Människan pratade en stund i den lilla apparaten innan det tydligen var klart för befälhavaren att lägga fram sitt ärende hos ledaren. Det där glada pirret i magarna hade försvunnit och ersatts av en mer otäckt gnagande känsla.
”Hej!” sa rösten i telefon. ”Jag hörde att ni vill ha större anslag?”
”Nej, nej!” svarade befälhavaren. ”Vi vill inte ha nåt bråk, vi kommer i fred.”
Det blev tyst i andra änden en stund. ”Vad ville du, då?” undrade rösten.
”Jag vill prata med er ledare!” pep befälhavaren uppgivet och spände tentaklerna i frustration. ”Om en koloni!”
”Hm. Då borde du prata med stadsbyggnadskontoret.”
De var tillbaka där de började. Inte på exakt samma ställe för dit skulle de nog aldrig hitta tillbaka, men ute på gatan. Fyra ögon såg oroligt på befälhavaren. Vad skulle de ta sig till nu?
”Jaha, till stadskontoret.”
Det var inte helt lätt att hitta. Om det hade varit läskigt tomt i stan tidigare på dagen var det livsfarligt när folk kommit ut på gatorna. Förvånansvärt få av de förbipasserande kunde se dem och ännu färre låtsades om att de upptäckt fem fyrbenta och vilsna varelser. Det gjorde det väldigt svårt att fråga om vägen.
De var tvungna att hjälpas åt för att kunna trycka på dörröppnaren. Partikel stod i botten och högst upp var befälhavaren. Dörrarna gled upp i samma stund som det lilla tornet rasade ihop.
”Har ni skickat in blanketterna?” frågade en röst bakom en hög disk.
De fem besökarna såg på varandra. Ingen av dem hade hört talas om några blanketter men det betydde ju inte att någon av deras förfäder hade ordnat saken för länge sedan.
”Jag tror det”, svarade befälhavaren till slut.
Damen bakom disken stack upp sitt huvud med en skeptisk min. Hon synade dem uppifrån och ner och vände sig till datorn. ”Och vad gällde saken?” sa hon uppfordrande.
”Vi skulle vilja ha en koloni, tack.”
Damen ryckte till och blev sittande blickstilla. Hon blinkade en gång och sedan började hon knappa på sitt tangentbord. ”Jag undrar om inte det är ett ärende för utrikesdepartementet”, mumlade hon.
Det kurrade i magarna på Godisautomat som generat gned sig över munnen med tentakeln. Matranson och Partikel flyttade sig lite åt sidan för att inte få skulden för att ha stört damen i sitt arbete. Befälhavaren svepte med blicken över sina gruppmedlemmar men sa ingenting.
Hon kliade sig på näsan och såg på dem igen. ”Jag vet inte riktigt”, sa hon. ”Ni kanske borde vända er till Migrationsverket istället.”
Fem huvuden hängde nästan hela vägen ner till framknäna när besökarna masade sig ut från stadsbyggnadskontoret. Det här var inte alls vad de hade förväntat sig när de drömde om den här dagen som larver.
De stod tätt tillsammans i foajén på Migrationsverket. Skruvdragare hade fått äran att hålla i kölappen och Godisautomat gjorde sitt bästa för att hjälpa till att titta på skärmen där nya siffror då och då dök upp. Ingen tittade på dem men ändå kände de sig iakttagna och lite oroliga. Det var så mycket folk överallt. Så många känslor i luften att det fladdrade i spröten. När det äntligen blev deras tur att följa med in på ett litet rum och prata med vad de verkligen, verkligen hoppades var ledaren höll Partikel nästan på att kissa på sig.
”Vad har ni för asylskäl?” frågade människan på andra sidan skrivbordet.
Befälhavaren spärrade förvånat upp ögat.
”Är ni förföljda?” lirkade människan.
”Nä”, svarade befälhavaren sanningsenligt. ”De andra stannade kvar hemma på landet. Det var bara vårt rymdskepp som skickades iväg. Fast tanken var förstås att de skulle komma hit efter oss.”
”Jaha, så ni tänker er anhöriginvandring alltså.”
Befälhavaren gned sig över hjälmen med tentakeln medan människan antecknade. Det verkade bäst att inte säga något alls.
”Arbetar ni?” fortsatte människan.
”Ja, hela tiden.”
”Så ni vill arbeta här?”
”Ja?” svarade befälhavaren försiktigt. Det här samtalet började onekligen bli riktigt obehagligt.
”Inte jag”, sa Skruvdragare. ”Alltså, nu när du frågar så vill jag faktiskt inte arbeta.”
De andra vände sig långsamt om och stirrade stint på kollegan.
”Jag läste nåt om pension, faktiskt”, försvarade sig den utstirrade. ”Det lät trevligt och jag är inte lika ung som jag var när vi kom hit.”
Fyra ögon vändes mot golvet istället. Det var ett argument som var svårt att säga emot.
”Men om ni inte behöver asyl och inte vill arbetsinvandra, vad vill ni då?”
”Vi vill grunda en koloni!” svarade befälhavaren med något blankt i blicken.
”Men vi prövar ju bara enskilda ärenden”, sa människan och sneglade på klockan. ”Ni får vända er till någon annan.”
”Ta oss till din ledare!” krävde Matranson som började få nog av spänningen.
”Vi kommer i fred!” skyndade sig befälhavaren att tillägga för att inte skrämma upp människan i onödan.
Han funderade en stund medan han rynkade på näsan. Upp och ner, upp och ner, som om han sniffade sig fram. ”Statschefen?” sa han till slut och studerade de fem figurerna för att se om de var nöjda med svaret.
”Ja!” utropade befälhavaren. ”Är den här statschefen er ledare så vill vi absolut träffa den!”
För första gången på alldeles för länge började det kännas som att de var på rätt kurs igen. Med uppdraget inom räckhåll snårade de sig fram mellan sprickorna i kullerstensbeläggningen mot slottet. Det var inte så svårt att ta sig in tillsammans med en grupp turister och snart hade de hittat till statschefens arbetsrum. Befälhavaren knackade på och sedan smet de in allihop när människan gläntade lite på dörren för att kika ut.
”Var hälsad, o store ledare!” utbrast de i kör och gjorde både honnör och stod på tre be samtidigt.
”Hej på er”, svarade den. ”Vad trevligt med lite sällskap.”
”Vi kommer i fred”, fortsatte befälhavaren som febrilt försökte komma ihåg instruktionerna.
”Ja, jag ser det.”
”Och vi skulle vilja grunda en koloni.”
Det var tyst en stund.
”Om det går bra?” tillade befälhavaren spontant.
Statschefen kliade sig i huvudet och fuktade läpparna. ”Det bestämmer nog inte jag”, sa den till slut.
”Men, men, men …” stammade befälhavaren.
”Undrar om inte det är ett ärende för riksdagen.”
Partikel slog förtvivlat tentaklerna för ansiktet, eller snarare hjälmvisiret, och gnuggade så hårt att det gnisslade. Hur kunde det vara så svårt att hitta en förlasrad ledare?
Lyckligtvis var det i alla fall inte lika långt att gå till huset där riksdagen höll till som det varit till slottet. Skruvdragare började visserligen bli lite stel i lederna vid det här laget men annars var allt ganska bra, efter omständigheterna.
”Ledaren!” sammanfattade befälhavaren när de kom fram. ”Vill träffa ledaren!”
Receptionisten pekade stumt mot talmannen som just gick förbi. De fem rusade efter honom. Eller fyra av dem rusade och den femte stapplade något för att inte riskera att bryta lårbenshalsarna.
”Bo här!” skrek befälhavaren och ryckte talmannen i byxbenet.
”Vi kommer i fred”, flåsade Matranson för att släta över några eventuella missförstånd.
”Hm”, svarade talmannen. ”Har ni pratat med …?”
”Ja!” fräste befälhavaren. ”Vi har pratat med varenda förnicklad människa på hela den mögliga planeten! Bara säg vem som bestämmer om vi får bo här!”
Talmannen stängde munnen.
”Öhm … ’Om du vill vara så vänlig’”, hjälpte Partikel till.
Stämningen kändes något genant en stund medan befälhavaren tog en drös med djupa andetag. Skruvdragare kom ikapp de andra lagom till att Godisautomat tänkte föreslå en kramring.
”Det kanske är en fråga för regeringen”, sa talmannen och började backa bort från dem.
”Mår du bra?” frågade Skruvdragare och klappade befälhavaren på ryggen.
”Nej, jag vill nog också gå i pension.”
”Inte före mig!”
”Upp med hakan”, sa Matranson. ”Nu måste vi ju ändå närma oss den riktige ledaren!”
De fem begav sig vidare i jakten på regeringen. Befälhavaren var inte säker på om de någonsin skulle lyckas med sitt uppdrag men vad skulle de göra om de inte fortsatte försöka? Någonstans långt bortom stjärnorna fanns den hemplanet de bara hört talas om i sagorna och där väntade deras folk på beskedet att de äntligen hittat ett nytt hem åt dem. De kunde helt enkelt inte ge upp nu!
Tankarna hade gjort promenaden kortare och snart stod de i rummet där regeringen höll till. Till deras förvåning var det inte bara en ledare vid bordet utan där satt en hel flock! Eftersom de inte visste vem av dem de skulle vända sig till gjorde de honnör och ställde sig på tre ben åt alla håll.
”Har ni gått vilse?” frågade en av människorna.
”Ja”, ylade Partikel. ”Nåt så in i galaxen!”
”Tyst”, väste Skruvdragare. ”Det är inte därför vi är här!”
”Vi skulle vilja ha en koloni”, viskade befälhavaren. ”Om ni kan bestämma det?”
Människorna skruvade lite på sig och bläddrade i sina viktiga papper.
”Nä”, sa en av dem. ”Men det kanske statsministern kan!” fortsatte den och sken upp.
De andra nickade ivrigt. Självklart var det en sak för statsministern!
Det fanns en person vid bordet som inte såg lika lättad ut och de fem utsända anade att det berodde på att den människan var statsministern. Med lika delar hopp och förtvivlan i blicken vände de sig mot vad de hoppades var den ultimata ledaren. De vågade nästan inte andas medan de väntade på svaret. Långsamt bildades imma på insidan av visiren. Något som gjorde att de i alla fall slapp blunda.
”Nej”, sa statsministern till slut. ”Jag kan inte bestämma det.”
Godisautomat snyftade till och Skruvdragare var tvungen att sätta sig ner. Befälhavaren ville helst falla ihop i en liten pöl av bittra tårar men lyckades samla sig tillräckligt mycket för att hålla rösten stadig. ”Vem. Ska. Vi. Vända. Oss. Till. Då?”
”Väljarna”, svarade statsministern och lutade sig mot ryggstödet med armarna i kors över bröstet.
”Hur ser en sån ut?” undrade Partikel uppgivet.
”Var finns den?” fyllde Matranson i.
Regeringen studerade taket medan statsministern gjorde sitt bästa för att svara på deras frågor.
”Så vi kunde lika gärna ha frågat den första människan vi mötte?” vrålade Skruvdragare.
”Ja”, svarade statsministern. ”Och nej.”
”Men. Vi. Kom. I. Fred!” röt befälhavaren och frustade så att det stänkte spott i hjälmen.
Godisautomat sög tag i en av de fäktande tentaklerna för att försöka se till att de gick därifrån i fred, också. Det var ingen lätt uppgift.
”Ja, tack så mycket. Det uppskattar vi verkligen”, svarade statsministern vänligt.
”Och vi ville prata med ledaren!” fortsatte befälhavaren medan Godisautomat och Partikel försiktigt försökte få med sig allihop därifrån.
”Aha!” utbrast statsministern som om han plötsligt förstod vad alltihop handlade om. ”Tja, jag tror inte att vi har någon.”
”Men det stod så i planen!” grät befälhavaren. ”Ni måste ha en ledare undanstoppad nånstans!”
Statsministern skakade lätt på huvudet. ”Nej”, sa han. ”Jag tror inte att väljarna skulle gilla det.”
”Så, det finns ingen som kan hjälpa oss?” snörvlade befälhavaren.
Regeringen ryckte på axlarna.
”Inte så länge ni är inrikes”, svarade utrikesministern.
”Jag kan inte göra något så länge ni kommer i fred”, beklagade sig försvarsministern.
”Och jag skulle bli tvungen att kalla er för importerade husdjur för att ens kunna fundera på saken”, fyllde justitieministern i.
Besökarna snörpte ihop munnen. Det där var så dumt sagt att de inte ens tänkte kommentera det.
”Alltihop är väljarnas fel”, avslutade statsministern. ”Så är det alltid i en demokrati.”
”Vilken tentakel är det som pirrar när man får hjärtinfarkt?” undrade Matranson och lutade sig försiktigt mot Partikel.
”Det beror på vilket hjärta”, svarade Skruvdragare.
Godisautomat slog upp ögat igen och stirrade på statsministern. Det fick helt enkelt inte vara så här.
”Vi kom faktiskt i …!”
”Onödan”, avbröt befälhavaren med skrämmande lugn röst.
Människorna skruvade på sig och sneglade mot dörren som om de försökte bedöma sina chanser att fly. De hade kunnat bespara sig den mödan.
”Alltså”, började statsministern och svalde hårt. ”Jag hade ju gärna hjälpt er men väljarna …”
”Åt svarta hål med det här!” vrålade befälhavaren och stampade till med två fötter. ”Skruvdragare, förklara genast krig mot de här vakuumhövdade tvåbenta …”
”Ska jag?!”
”Där hör ni!” skrek befälhavaren och höll ut tentakeln mot den något förvirrade Skruvdragare. ”Här får ni!” fortsatte befälhavaren och slet fram en liten självlysande tub ur bältet.
”Vänta!” ropade Godisautomat. ”Det där är ju den sista mumsbumsen vi ha…”
En explosion av vitt ljus blåste skinnet av människorna i rummet. Innan någon hann blinka hade ljuset klämt sig emellan molekylerna i de solida väggarna och fortsatt sitt morbida skördande av mänsklig hud ute i världen. Regeringen såg faktiskt lite förvånad ut där den blev sittande. De tomma ansiktena var fortfarande vända mot den uppretade befälhavaren.
”…r kvar”, sa Godisautomat och sänkte tentakeln.
De fem besökarna tittade tillbaka på resterna av regeringen.
”Aj!” sa Partikel. ”Det måste ha svidit.”
”Vad säger ni nu, då?” flinade befälhavaren åt liken.
”Jamen, nu kan vi ju inte förslava mänskligheten”, tjurade Matranson.
”Det var väl aldrig en del av planen?” undrade Skruvdragare och kliade sig på hjälmen.
”Det var väl inte det här heller?” invände Matranson och slog ut med tentakeln.
”Äh!” fnös befälhavaren. ”Seså Partikel! Slå ner flaggan! Planeten är vår nu. Vår egen demonkrati!”



Alternativt slut
”Nej”, sa statsministern till slut. ”Jag kan inte bestämma det.”
Godisautomat snyftade till och Skruvdragare var tvungen att sätta sig ner. Befälhavaren ville helst falla ihop i en liten pöl av bittra tårar men lyckades samla sig tillräckligt mycket för att hålla rösten stadig. ”Vem. Ska. Vi. Vända. Oss. Till. Då?”
”Väljarna”, svarade statsministern och lutade sig mot ryggstödet med armarna i kors över bröstet.
”Hur ser en sån ut?” undrade Partikel uppgivet.
”Var finns den?” fyllde Matranson i.
Regeringen studerade taket medan statsministern gjorde sitt bästa för att svara på deras frågor.
”Så vi kunde lika gärna ha frågat den första människan vi mötte?” vrålade Skruvdragare.
”Ja”, svarade statsministern. ”Och nej.”
”Men. Vi. Kom. I. Fred!” röt befälhavaren och frustade så att det stänkte spott i hjälmen.
Godisautomat sög tag i en av de fäktande tentaklerna för att försöka se till att de gick därifrån i fred, också. Det var ingen lätt uppgift.
”Ja, tack så mycket. Det uppskattar vi verkligen”, svarade statsministern vänligt.
”Och vi ville prata med ledaren!” fortsatte befälhavaren medan Godisautomat och Partikel försiktigt försökte få med sig allihop därifrån.
”Aha!” utbrast statsministern som om han plötsligt förstod vad alltihop handlade om. ”Tja, jag tror inte att vi har någon.”
”Men det stod så i planen!” grät befälhavaren. ”Ni måste ha en ledare undanstoppad nånstans!”
Statsministern skakade lätt på huvudet. ”Nej”, sa han. ”Jag tror inte att väljarna skulle gilla det.”
”Åt svarta hål med det här!” vrålade befälhavaren och plockade upp en torr brödsmula från golvet. ”Skruvdragare, förklara genast krig mot de här vakuumhövdade tvåbenta …”
”Men …?” avbröt den äldste av dem i en ton som försökte låta resonlig.
”Där hör ni!” skrek befälhavaren och höll ut tentakeln mot den något förvirrade Skruvdragare. ”Här får ni!” fortsatte befälhavaren och slungade iväg brödsmulan som träffade försvarsministern i pannan.
”Aj!”
”Vad säger ni nu, då?” fortsatte befälhavaren och gav ifrån sig ett vansinnesskratt medan blicken svepte över golvet efter mer ammunition.
”Ja”, sa statsministern och gnuggade sig över tinningarna, ”det var ju allvarligt, det här.”
”Absolut!” höll försvarsministern med. ”Vi måste genast, aj!, diskutera den här nya situationen.”
”Jag tycker att vi tillsätter en kommitté som får utreda hotet från yttre rymden”, sa justitieministern.
”Nja”, sa finansministern. ”Det har vi inte med i budgeten!”
”Borde vi inte passa på att studera deras kultur …?” protesterade kulturministern.
”Ursäkta oss men skulle ni kunna gå ut och kriga på gatorna medan vi diskuterar?” sa statsministern. ”Väljarna skulle inte gilla att ni får tjuvlyssna medan vi lägger upp strategin.”
”Vi ska smula sönder er planet till stjärnstoft och sen ska vi blåsa in det i er sol och sen ska vi ta över er demonkrati och så ska vi styra er på riktigt och när det kommer andra utsända ska vi låta dem bo var de vill!” skrek befälhavaren åt dem medan de andra helt enkelt hjälptes åt att bära ut sin egen ledare.
Just innan dörren stängdes bakom dem tyckte de sig höra försvarsministern utbrista i ett jubel.
”Jaha”, sa Skruvdragare. ”Vad händer nu?”
”Nu börjar jaktsäsongen på väljare”, svarade befälhavaren med ögat glansigt av upphetsning.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar