Recension: Drakhjärta & Hamnskiftare

Jerker Hultén debuterade med Drakhjärta & Hamnskiftare, utgiven av Idus förlag, nu i år. Det är den första delen i en serie och uppföljaren ska enligt författarens egen sida på Facebook redan vara på gång.



Handling
Vera är ute på upptäcktsfärd i skogen när hon överraskas av mörkret och blir jagad av hungriga vättar. Just som det inte verkar kunna bli värre dyker det upp en drake ...!

Vera bor tillsammans med sina föräldrar och sin lillebror Albin i en gammal borg en bit utanför Linneberga by i något av rikena som tillsammans utgör Nordanländerna. Det är inte det att föräldrarna är varken särskilt välbärgade eller adliga, men någonstans ska de ju bo och innan de flyttade in var det ändå ingen som brytt sig om den söndervittrande borgen. Såvitt barnen vet lever familjen ett ganska vanligt liv, pappa Morgan är möbelsnickare och mamma Flora är bagare och själva går de i skolan inne i byn. Men allting börjar förändras den dagen Vera kommer hem med ett par hemlösa drakar, som hon lovar och svär är hennes vänner. Det är upptakten till de spännande och skrämmande äventyr som visar både Vera och Albin vilka de egentligen är.

Omdöme
Det första som slår emot läsaren är det fantastiskt vackra omslaget. Det går inte att inte läsa en bok som ser ut som en så här vacker saga! Och på många sätt är det just en vacker saga som möter läsaren även mellan pärmarna. Språket är inte överdrivet förenklat bara för att det vänder sig till en yngre publik men det är heller inte onödigt tillkrånglat. Kanske kan det ta en stund för en yngre läsekrets att vänja sig vid måttangivelser i fot och fjärdingar, men det är ändå inget som kräver att man sitter med en översättningsnyckel för att förstå vad som menas.

Det finns ett bra driv i historien som gör boken till en riktig bladvändare och det är lätt att känna med huvudpersonerna när de kastas in i något som är så mycket större än de själva. Jag tycker om att det på lindgrenskt manér finns utrymme för barnen att växa med uppgiften utan att det på något sätt blir en "typisk" historia om övergången från att vara barn till att bli en ung vuxen. Här är det händelseförloppet och vad det gör med människor och drakar som är det viktiga, något som gör att både handlingen och personerna som dyker upp känns trovärdiga. Det här är alltså ingen hjältesaga enligt "Mall 1A" utan en berättelse där både huvudpersoner och biroller besitter en genuin mänsklighet.

En annan detalj som löper genom hela boken och som är riktigt snyggt utförd är genustänket. Vera och Albin har lika viktiga funktioner att fylla och även om de är olika är deras förmågor inte på något sätt knutna till det könsstereotypa. Synen på män och kvinnor som jämställda genomsyrar hela samhället, vilket framgår redan i omnämnandet om barnens mamma med yrkestitel men också i att kvinnors aktiva plats är lika självklar i de övre samhällsskikten som bland de laglösa.

Jag skulle utan tvekan rekommendera Drakhjärta & Hamnsikftare till alla som vill ha ett sagolikt äventyr eller bara en helt ny typ av fantasyhistoria, oavsett läsarens ålder.

Förläggaren har ordet
Om manuset till Drakhjärta & Hamnskiftare hade skickats in till förlaget hade det utan tvekan hamnat i antagningshögen! Det är en bra grundidé som utförts på ett snyggt sätt och det är en väldigt välskriven text. Visserligen har boken klassificerats som riktad till barn i åldern 9-12 år men det tycks vara mer av nödvändighet på grund av en stelbent bokbransch än en angivelse av verklig målgrupp. Jag är övertygad om att jag skulle ha tyckt lika mycket om den här boken när jag var 13-20 år som jag gör nu!

Det finns ändå några saker som får det yrkesskadade ögat att stanna upp och störas i läsningen:
Morgan och Flora omnämns så gott som uteslutande vid namn. Även om de både två spelar en stor roll för händelseutvecklingen och rimligtvis förtjänar att ses av läsaren som enskilda personer så blir det inte riktigt naturligt när inte ens barnen tycks tänka på dem som mamma och pappa utan som just Morgan och Flora. Det hade varit en sak om det framgick att det var kulturellt betingat men i det tycks inte vara fallet och resultatet är att läsaren blir något distanserad från barnen och deras perspektiv.

Sedan är det visserligen fantasy, men det är ändå tydligt att det finns influenser från vår värld i utförandet. Problemet är bara att avsaknaden av konsekvens gör det svårt att avgöra under vilken tid historien utspelar sig och det blir det svårare att få en tydlig bild av hur världen faktiskt ser ut. Vissa referenser, som till pirater med kaparbrev och flintlåspistoler för tankarna till nånstans mellan 1600-tal till omkring mitten av 1700-talet. Bara det ger alltså ett tidsspann på ca 150 år. Medan andra detaljer, som hur skoldagarna ser ut, ger en känsla av sent 1800-tal. Samtidigt finns det inslag, som själva hanteringen av pergament, som snarare för tankarna till hur vi hanterar papper idag och ett slags "Harry Potter-skt" skimmer av historisk miljö fast det egentligen inte är fråga om det. Jag vill understryka att jag inte ser något som helst fel i att ta intryck av flera tidsepoker för att skapa en ny värld, men jag tycker att det är viktigt att försöka undvika att läsaren ska behöva fastna i den här typen av förvirring genom motsägelsefulla referenser.

Till sist reagerade jag på att varje kapitel är både numrerat och försett med en unik titel, något som passar formatet och förstärker det "sagolika". Personligen tycker jag att det kan vara svårt att rubricera i en kapitelbok eftersom det är lätt hänt att titeln antingen råkar bli en spoiler eller alltför kryptisk men i Drakhjärta & Hamnskiftare flyter det i de flesta fall fint. Det som däremot stör mig är förkortningarna av ordet "kapitel". Det ser helt enkelt inte riktigt snyggt ut att det över en relativt lång rubrik står ett avhugget och lite slött "Kap." följt av respektive nummer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar