Recension: Eldbunden

Ylva Lee Lindell debuterade med Eldbunden, utgiven av Mörkersdottir förlag 2013. Det är den första delen i en serie (i hur många delar vet jag inte) och del två kom ut tidigare i år.



Handling
Bakgrunden till Eldbunden är att den föräldralösa Mindra växer upp hos fosterföräldrar som hon älskar som sina egna. Hos dem har hon en yngre fostersyster som betyder allt för henne och trots sitt stora problem är Mindra lycklig. Men problemet växer och fosterföräldrarna kan inte längre hantera det. Hon utgör en fara för både sig själv och andra så hon blir placerad på internatskolan S:t Mika,

Det är där läsaren får lära känna henne.

Mindra är inte som de andra ungdomarna på skolan. Det är inte bara det att hon inte kommer från lika privilegierad bakgrund som de gör och att hon saknar deras "anor" utan det värsta är att hon skrämmer dem. De reagerar med att undvika henne så mycket de kan och de kallar henne Pyromanen. Och visst har det gått åt en del skolböcker och andra materiella tillgångar i hennes lågor.
Men det är hon som brinner.

Så en dag börjar en ny kille på skolan. Bastian låter sig inte skrämmas av hennes rykte och för första gången sedan hon kom till S:t Mika verkar det som att Mindra har funnit en riktig vän. Någon som kanske till och med är någonting mer ...

Omdöme
Även om Mindra är den främsta huvudpersonen växlar författaren snyggt mellan att berätta ur hennes perspektiv och ur bifigurernas. På det sättet uppnås ett allvetande berättande som låter läsaren ana mer än huvudpersonen vet trots att boken huvudsakligen är skriven i jag-form.

Handlingen kretsar ganska mycket kring att Mindra på ganska kort tid växer från att vara rädd och osäker av sig till att bli alltmer självständig men det som förtar en del av "girl power-effekten" är att hon gör det tack vare män, om än något ovanliga sådana. Det är männen som känner till världen hon dras in i, bär henne när hon inte orkar gå, och som räddar henne från sig själv och givetvis från andra faror. Och de gör det för att hon är vacker och får deras hjärtan att klappa eller påminner dem om en gång när de var unga nog att själva vara förälskade. Jag vill inte påstå att det är illa utfört, men det gör att jag placerar boken i romance-facket och det är en låda som jag av just den här anledningen sällan tittar i.

Fast om jag visste att det fanns fler av den här sortens historier där skulle jag nog omvärdera min inställning. För Eldbunden bjuder på ovanligt komplexa bifigurer och för genren oväntade vändningar. Mitt första intryck av Eldbunden var att det här kunde vara en slags fri tolkning av Hellboy, fast liksom ur Liz perspektiv, men jag blev snart varse att så inte var fallet. Jag säger inte det för att jag skulle ha blivit besviken över att mina förväntningar inte infriades utan snarare för att det var tvärtom. Den här boken bygger upp sin alldeles egen värld. Sida vid sida med vår.

Jag får känslan av att Eldbunden är på sätt och vis är avsedd att introducera läsaren för den mytologiska världen som Mindra tydligen är en del av och jag måste säga att det är en fascinerande värld. Läsaren får följa henne medan hon lär sig om olika grupperingar och deras motsättningar och om bakgrunden till dessa. Samtidigt börjar vi få en bild av vem hon är och var hon kommer ifrån.

Jag skulle därför absolut rekommendera Eldbunden till den som gärna läser kärleksromaner men också uppskattar när det finns lite mer historia runtomkring paret ifråga.

Förläggaren har ordet
I dagsläget skulle den här typen av berättelse refuseras av förlaget eftersom det helt enkelt inte passar in i utgivningen. Den bedömningen grundar sig i att boken trots sin mytologiska inramning är "för mycket" kärleksroman.

Jag kan inte låta bli att reagera på ett par saker som påverkar trovärdigheten i historien. För att inte gå in på några alltför avslöjande detaljer kan jag nöja mig med att konstatera att det brister i den medicinska researchen och att texten då och då hemfaller åt litterära klyschor om hur det ena eller andra skulle lukta.

Det märks att författaren har varit mån om att anpassa språket efter varje karaktär, något jag uppskattar eftersom det bidrar till en känsla av närvaro i texten, men här och där når det inte riktigt hela vägen fram. Vad det beror på i just det här fallet kan jag inte uttala mig om men generellt sett så kan det hända när ett uttryck är så djupt rotat i oss att den bokstavliga meningen försvunnit men gör sig felaktigt påmind i det nya sammanhanget. Andra gånger blir det fel helt enkelt eftersom författaren inte riktigt litar på att läsaren ska kunna förstå ett alltför omarbetat eller nytt uttryckssätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar