Dispositionen - konsten att styra en historia rätt

En av de personer som har bäst koll på hur man hanterar dispositionen i sin berättelse är Sheriff Buford T Justice i den gamla klassikern (och min favoritfilm!) Smokey and the Bandit. I princip skulle jag bara kunna citera honom och posta inlägget men jag tänkte försöka att pedagogiskt utveckla hans annars något kortfattade råd en aning först:

Dispositionen är som berättelsens gps. Det är den som lotsar läsaren från början, förbi allt annat och hela vägen till slutet. Om den gör sitt jobb ordentligt kommer läsupplevelsen att flyta på så att det går att njuta av utsikten och resesällskapet utan missöden. Om den däremot inte är inkopplad, eller rentav felinställd, kommer läsaren i bästa fall bara att bli förvirrad och svära över tekniken, Vägverkets skyltning och kartläsarens inkompetens. Jag vågar inte ens tänka på vad som händer i värsta fall.

Jag har främst stött på två typer av problem med dispositionen: de språkliga och de berättartekniska. Det är en förenkling, så klart. Egentligen har problemet ynglat av sig i det oändliga och det finns minst lika många sätt att krångla till dispositionen som det finns historier att berätta. Ofta går det till och med att hitta flera olika dispositionsproblem i samma berättelse. Och "hitta" ska i det här sammanhanget inte misstas för det där trevliga sättet när det oväntat dyker upp någon mysig sevärdhet längs vägen och det gäller att snabbt få fram mobilen för att kunna ta en massa bilder att posta på Facebook, utan det är mer som i att "hitta" en flock vildsvin som slagit läger mitt på motorvägen.

Till den första kategorin av språkliga dispositionsproblem räknar jag onödiga upprepningar av ord. Det kan exempelvis vara en scen där Jeppe och Joppe sitter på ett fik tillsammans men enbart på grund av hur texten är uppbyggd går det inte att skilja den ena från den andre utan att skriva ut respektive namn varenda gång någon av dem öppnar munnen eller funderar på att tänka något. "Jeppe tog ett bett på sin kaka. Joppe rörde i kaffet. Jeppe slickade bort lite socker från mungipan och Joppe frågade om det var gott."
Det är lite som när gps:en plötsligt meddelar att den inte har någon satellitmottagning, gärna lagom till att den verkligen, verkligen behövs för att klara stadskörningen: skitstörigt, alltså.

Till den andra kategorin av berättartekniska dispositionsproblem hör bland annat associationsleken. För att stanna kvar på fiket en stund till så fortsätter jag med det exemplet. Där sitter alltså Jeppe och Joppe och fikar men sedan fortsätter stycket med att "fika" påminner Kalle vid bordet intill om att han har hål i sin ficka och att han skulle ha lagat det igår om det inte vore för att han hade fastnat i det där nya tv-programmet som faktiskt påminner honom lite om den där filmen han såg som barn när han inte var ute och fiskade med farfars mor och "fiska" är förresten ett ord som ligger oväntat nära att "fika" och det är vad han också skulle ha gjort nu om det inte vore för att Lalle är sen. Igen. Hur kan någon bara ha så svårt för att passa tiden?
Det här sättet att skriva väcker ungefär samma panikkänslor som gps:en sprider när den får för sig att det inte spelar någon roll åt vilket håll man svänger för just nu leder vägen bara åt helvete i alla fall.

Fast ska det vara riktigt petigt får jag väl nämna att det ibland uppstår hybrider mellan dessa två. Ett typexempel på hybridfel är rumsbeskrivningen. Den tar sig ofta uttryck på det här sättet: "I det lilla rummet fanns en stol, ett bord och en smal brits. På väggen hade någon klottrat ner lösryckta tankar eller var det kanske korta citat i ett försök att uppmuntra den del av hjärnan som ännu inte hunnit bli galen. Sängen var bäddad. Stolen var grön. Bakom henne gick dörren i lås." En författare som skriver på det sättet är antingen ett missförstått geni (med betoning på missförstått) eller infekterad av den lilla hybridparasiten. I vilket fall som helst borde någon få texten tvångsomhändertagen för sin egen säkerhets skull.
Det här är motsvarigheten till att gps:en faktiskt tappar bort sig lite. Alltså, när den från början säger att det är dags att svänga av men sedan kommer på sig med att det var fel och försöker släta över alltihop med att "uppdatera" och sedan blånekar till att ha föreslagit någon annan väg än rakt fram.

Så, hur gör man då för att hålla sig på rätt väg och undvika att hamna vilse även om den litterära gps:en jäklas?
Det korta svaret är att det gäller att hålla en enda tanke i huvudet åt gången, glöm allt om att ha många bollar i luften samtidigt och att kunna multitaska. Här gäller det att nöta in, precis som körsträckan mellan hemmet och jobbet.

I mitt språkliga dispositionsexempel om Jeppe och Joppe på fiket gäller det alltså att formulera om scenen så att vi koncentrerar oss på en snubbe i taget. "Jeppe tog ett bett på sin kaka. Han slickade bort lite socker från mungipan. Joppe rörde i kaffet och frågade honom om det var gott."

I det berättartekniska exemplet är det bara att stryka allt som handlar om Kalle eftersom han egentligen inte är med i historien. Kanske inte världens mest pedagogiska exempel alltså, men så kan verkligheten se ut ibland.

Sedan har vi då den där busiga hybriden som sitter där i ett hörn och mumsar på sin miljövidriga etanol medan den ... Visst, ja; vi pratar ju om att fokusera på en sak!
Så, ett bättre sätt att beskriva det där rummet vore att placera det som hör ihop tillsammans. "I det lilla rummet fanns en grön stol, ett bord och en smal brits. Sängen var bäddad. På väggen hade någon klottrat ner lösryckta tankar eller var det kanske korta citat i ett försök att uppmuntra den del av hjärnan som ännu inte hunnit bli galen. Bakom henne gick dörren i lås."

Så: i arbetet med dispositionen är det alltid klokt att upprepa Sheriff Buford T Justices oneliner som ett evigt mantra: "One shit at a time!".
Med det sagt kan det ändå till sist vara bra att komma ihåg att bara för att dispositionen flyter på behöver det inte betyda att texten är bra. En vägsträcka blir ju trots allt inte vacker bara för att den leder rätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar