Språket - berättelsens verktygslåda

Jag har hängt i en hel del författarforum de senaste åren. Det är rätt kul att ha nånstans att vända sig med skrivandets upp- och nedgångar eller grotta ner sig i formuleringar och sånt där som på annat håll mest resulterar i djupa suckar och för betraktaren riktigt imponerande ögonrullningar.

Men ibland poppar den upp, den där förkylningssega frågan som skapar diskussioner stormigare än Nordsjön (hur stormigt det nu är där, jag vet inte) och som liksom aldrig blir färdig:
"Alltså, vad tycker ni?" börjar någon illasinnad medlem med siktet inställt på att mucka gräl (eller så är det bara en intet ont anande nykomling, såna finns också). "Är det språket eller handlingen som är viktigast?"
"Språket!" gastar ena sidan. De argumenterar å det bestämdaste för att en berättelse som är dåligt skriven kan vara hur bra som helst men är den inte läslig så går det inte att ta sig igenom skiten.
"Handlingen!" ryter de andra. De stampar på tangenterna med fingertopparna (tänker jag mig) och lovar dyrt och heligt att så länge det är spännande eller åtminstone intressant så kan de ha överseende med vilka språkliga brister som helst.

Och någonting inom mig dör en smula.
Det är som om kockarna skulle diskutera om det är viktigast att ha råvaror eller köksredskap för att tillaga en trerätters. Eller hantverkarna lade ner arbetet med att bygga hus för att de måste reda ut om det är virket eller verktygen som är viktigast. (Jo, det handlar om att lägga ner arbetet eftersom många författare är duktiga på det där med prokrastinering, varför tror ni att jag skriver det här egentligen?)

Poängen är att det är en meningslös diskussion eftersom det inte finns någon motsättning mellan språket och handlingen. Det blir inget manus (och i slutänden ingen bok) om inte båda bitarna finns med. Och skulle det trots allt bli en bok i alla fall så borde det utgivande förlaget ha en spark där solen inte skiner för att ha svikit sin författare.
Sedan är det en annan sak att det är sällan en bok blir helt perfekt. Det är lite som med min mormors badrum: en tid efter att hon flyttat in i sin lägenhet i det alldeles nybyggda huset (under sent 90-tal) upptäckte pappa att duschen var uppsatt med skruv som inte var rostfri ... Det var givetvis ett onödigt misstag av byggarna men även om vi skrattar åt det än så var det ju obetydligt i det stora hela. Det jag menar med att förlag sviker sina författare när de slarvar med språkgranskningen är när läsaren får en bok som motsvarar riktiga stolpskott.

Så vilka språkliga verktyg har författaren att välja mellan?
Till att börja med så handlar det förstås om grundläggande språkkunskaper. Även om tryckfelsnisse tenderar att visa sitt nitiska ansikte så är det bra om författaren har koll på hur ord stavas (eller hur man tar reda på det). Hit hör också kunskaper i vilka ord som ska skrivas ihop och vilka som ska skrivas isär.
Men det räcker inte. Det är dessutom viktigt att ha en känsla för hur olika synonymer förhåller sig till varandra för att kunna ta ställning till vilket ord som ska användas i vilket sammanhang. På motsvarande sätt måste författaren kunna sina idiom och andra uttryck. Om det inte är en medveten formulering för att åstadkomma en viss effekt, är det få saker som dödar stämningen i en scen som en oavsiktlig sammanblandning av ordspråk.

Författaren måste också kunna tygla det stora och ibland stygga grammatikmonstret. Här kan det bli orättvist. Somliga författare har så pass välutvecklad språkkänsla att de i princip kommunicerar telepatiskt med besten medan andra i princip får börja på valpkurs och sedan behöver en stödperson att luta sig mot för att hantera resten av sitt författarliv. Men oavsett vilken kategori man tillhör skadar det inte att då och då få lite egentid tillsammans med sin grammatik för att försäkra sig om att man fortsätter att utvecklas åt samma håll.
(Här måste jag få tipsa om den sida för grammatikporr jag hittade förra veckan!)

Fast en författares språkliga vedermödor tar förstås inte slut där.
Det kan tyckas självklart för en del att anpassa språket efter vilken genre berättelsen tillhör och vilken målgrupp den vänder sig till. Här vill jag bara invända att det finns en risk för att språket blir platt om författaren ger efter för mycket för "hur det ska vara". Det är en sak att skriva en text som är lättläst men en helt annan att dumförklara sina läsare.
Ett vanligt misstag i fantasygenren är till exempel att krångla till namn på personer och platser. Istället för att blunda och trycka ner några tangenter på måfå (eller hur de "exotiska" namnen nu väljs) kanske det går att få inspiration på annat håll. Ett stamsamhälle kanske väljer sina tilltalsnamn efter föremål som är viktiga för dem som exempelvis Sol, Kruka, Vatten (beroende på hur världen ser ut), medan ett högutvecklat samhälle kanske väljer namn med andlig eller religiös betydelse eller inspirerade av viktiga personer - allt beroende på vilken kultur de har.
Författaren måste kort sagt anpassa språket efter var och när berättelsen utspelar sig. Samtidigt är språkbruket beroende av vilka huvudpersonerna är: samhällsklass, självuppfattning, ålder, socialt umgänge ... Listan kan göras lång.

Som om det inte var tillräckligt mycket att tänka på vid det här laget är det viktigt att inte bara stapla meningar på varandra. Språket måste ha en rytm och känsla som passar berättelsen för att verkligen göra den rättvisa. Det kan till exempel uppnås genom att veta när och hur det går att bryta mot grammatiska regler eller leka med ord och vedertagna formuleringar. (Baserat på en del diskussioner som förekommit i diverse forum vill jag dock bara påpeka att det faktiskt går att uppnå utan att bryta mot en enda regel också, så det så.)
Så, författaren måste välja ett språk som förmedlar rätt känsla. Det kan handla om att en spännande berättelse behöver ha ett språk som driver på; ett rappt språk med korta meningar som snabbt driver handlingen framåt - men för att det inte ska bli jobbigt att läsa behöver det balanseras med variation i tempot. En berättelse som utspelar sig "en gång för länge sedan i ett land långt borta" behöver ett språk som kan slå an rätt ton för de förutsättningarna - men utan att bli onödigt högtravande och drygt.

Nåväl.
Om boken motsvarar en färdig staty så är handlingen det ursprungliga stenblocket och språket de mejslar och redskap som format det. Det är författarens ansvar att använda sig av rätt verktyg i olika skeden av skapandet för att göra arbetet smidigt och resultatet estetiskt. (Sedan är det förlagets uppgift att se till att statyn har rätt antal armar och huvuden - en staty av Mr Spock ska trots allt inte nödvändigtvis se ut som Karl XII - och att det inte lämnas kvar några synliga märken - som inte ska vara där.) För det är när författaren har lyckats bemästra alla de arbetsmoment jag tagit upp här som språket blir mindre viktigt än handlingen, helt enkelt för att det finns där utan att göra något väsen av sig.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar