Att välja huvudperson är ingen semester

En gång om året, den tjugofjärde december - strax efter klockan tre - vänder sig public service direkt till alla skribenter där ute i landet med ett vitalt skrivråd. Det hela är mycket pedagogiskt förpackat i en sedelärande kortfilm med Musse Pigg, Långben och Kalle Anka i huvudrollerna.
Och om det nu är någon som inte nickar instämmande vid det här laget så handlar det alltså om husvagnssemestern.
"Hey! Men vem kör?" säger Musse plötsligt.
"Ja, vem kör egentligen?" ekar Kalle och gestikulerar anklagande mot Långben som lugnt svarar: "Det är ju jag som kör!"

Karaktärerna i boken ska inte behöva fråga vem av dem det är som "kör" handlingen utan det är något som författaren måste ha klart för sig från början. För om man inte ens vet vems berättelse det är, hur ska man då kunna skriva den? Hur ska man veta vilka spår som behövs och vad som kan utelämnas?

Här kan det vara frestande att bestämma sig för att den "viktigaste" personen också ska vara huvudperson men det bästa är att istället ta sig tiden att hitta den person som är intressantast. Det kan rentav vara tråkigt att läsa om någon som har koll på allt och alltid löser sina problem med ett par djupa andetag. I vissa fall är det lättare att ta till sig den misslyckade outsidern som saknar kontroll över situationen. Kalle Anka-filmerna/serierna hade knappast blivit en sådan succé om de istället hetat Alexander Lukas.

Det kan alltså vara bra att ha i åtanke att bara för att allting kretsar kring kungen/hjälten/äventyraren/upptäcktsresanden/fältherren/*infoga arketyp här* kanske det inte är det perspektivet som är mest fängslande för läsaren. Det kan förstås vara häftigt att få deras perspektiv på en berättelse men oftast är det den som står lite vid sidan av som är intressantast. Genom att inte ha full insyn i hur den viktigaste personen tänker utan bara se hur den agerar kan det här perspektivet tillföra en extra dimension i berättelsen.

Bara för att komplicera valet av huvudperson ytterligare kan det visa sig att berättelsen handlar om någon eller något som inte kan berätta sin egen historia. Föreställ dig till exempel att Sagan om ringen hade varit skriven ur ringens perspektiv.

...

Förlåt, jag blev distraherad. Dåligt exempel. I just det fallet hade det nog varit ett lyft för berättelsen - men filmerna hade blivit sjukt mycket tråkigare!

Var var jag nu igen? Visst, ja! Andras perspektiv på huvudpersonen/-föremålet.

Ett sätt att berätta som kan bli väldigt intressant är när den viktigaste personen inte själv vet vem den är, så att en eller flera andra får "hjälpas åt" att berätta dess historia. Okej, krånglig formulering. Jag får väl dra till med exempel istället. Det borde finnas en hel uppsjö att plocka ifrån men ett av de bästa exemplen jag kommer på just nu är Alvhilda-trilogin av Pernilla Lindgren.
Som namnet antyder handlar böckerna om Alvhilda men vem, och vad, är hon egentligen? Själv har hon förstås till en början ingen aning men frågan är om hon verkligen kan reda ut det helt och hållet på egen hand. Kan hon verkligen ta reda på hela sanningen om sig själv - eller är andras intryck av och uppfattning om henne lika viktiga för att hon - och läsaren - ska kunna förstå henne?*

Så, det Kalle Anka och hans vänner vill säga oss varje jul är att fundera över hur annorlunda våra texter skulle bli med någon annan i huvudrollen. Men de vill också påminna oss om att våga byta perspektiv om det visar sig att berättelsen blir bättre då. Tänk bara hur meningslös deras egen berättelse hade blivit utan Kalle och Musses vådliga färd nerför berget innan Långben nöjt utbrister sitt: "Jag körde ner er sakta och säkert va?".


*Facit: Nej, det räcker inte med Alvhildas egna svar. Ja, andras perspektiv är superviktiga för den totala läsupplevelsen. Och jo, det är obligatorisk läsning och nej du kommer inte att ångra dig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar