Skiljetecknen - berättelsens ... leverfläckar

Jämfört med de tidigare inläggen om berättelser och deras olika delar kan det här inlägget låta väldigt skrivtekniskt. Vaddå skiljetecken, liksom. Det är väl bara att avsluta meningen med punkt och skrikande med utropstecken så är det bra sen? Men jag menar alla de där små krumelurerna som finns mer eller mindre överallt i berättelserna. Punkterna, utropstecknen, frågetecknen, citationstecknen, kommatecknen, mellanslagen ... allt som skiljer ord från ord och meningar från meningar. Och, på förekommen anledning, stycken från stycken.

Det här inlägget handlar alltså inte om att skilja ett semikolon från en punkt eller att hålla isär mellanslag och utropstecken. Sådant förutsätter jag att författare och aspiranter tar sig tid att ta reda på om de inte redan vet det. Kommer man inte ihåg det från skolan eller blir osäker går det alltid att kolla upp vilka skiljetecken som används hur, att låta bli vore lite som att kalla sig ryttare utan att ens veta vilken ände som är fram eller bak på en häst. Man kan göra det - men det är inte rätt.

Vad jag är ute efter med det här inlägget är snarare att se på skiljetecknen som en del av helheten. Det är tack vare dem berättelsen får sitt flyt och sin melodi. Eller inte. Det räcker alltså inte att tänka på vad som är rätt eller fel sätt att använda dem medan man skriver, det måste kännas!

Jag hörde någonstans att förr i tiden (typ medeltid eller så, inte förra veckan) när man inte hade passbilder så beskrevs folks hud istället. Anledningen var att en bild kan likna nästan vem som helst eller rentav vara ... låt oss kalla det "något missvisande inställsamt porträtterad" - men en persons hud ljuger inte, den är unik (tänk till exempel på hur det gick i Orphan Black mellan Paul och Sarah) så det kunde stå i passet att någon hade ett födelsemärke här och en leverfläck där. På samma sätt som våra märken i huden gör oss unika ger skiljetecknen berättelsen dess unika uttryck.
En del människor har nästan inga leverfläckar alls medan andra har flera. En del berättelser är sparsmakade med sina skiljetecken medan andra vimlar av dem. Det ska vara så. Det är vackert. Men precis som huden får blåmärken och ärr när den skadas så syns det om en text har blivit misshandlad av sin författare. Få skinn är lika känsliga för beröring som en text är. Därför är det alltid lika frustrerande att läsa berättelser där författarens förhållande till skiljetecknen är ungefär som prins Johns självkännedom i Men in tights.

"Meh!" kanske någon suckar. "Ge mig fnösktorr och superpraktisk skrivteknisk vägledning istället!"
Självklart kan jag göra det! Också.

Ett skiljetecken sticker nämligen ut från de andra genom att felanvändas oftare än de flesta, så låt oss avhandla det här med mellanslag, space, den långa knappen längst ner på tangentbordet. Det finns tillfällen när den ska användas - fast många glömmer bort det - och det finns tillfällen när den inte ens ska nuddas - ändå pressas den ner som en gaspedal på en racerbana.

Den första situationen handlar om kombinationen av mellanslag och tre punkter. Om punkterna markerar avbrott i en mening ska det finnas ett mellanslag före dem. Om punkterna däremot markerar avbrott mitt i ett ord ska punkterna sitta ihop med de bokstäver som finns med.
  • Det är skillnad på att avbryta mitt i en mening och mitt i ett ord.
  • Det är skillnad ...
  • Det är ski...
(Och bara som en bonus: visste du att det finns ett kortkommando i de flesta ordbehandlingsprogram så att du slipper trycka punkt-punkt-punkt. Testa AltGr och . (om det av någon anledning inte funkar så använd Ctrl Alt och .) eller Alt och . på en Mac. Tada! Alltid rätt antal punkter.)

Den andra situationen handlar om att aldrig någonsin använda den där långa knappen i kombination med den lustigt formade knappen till höger. Du vet, den där knappen med en vinklad pil på. Enter. Retur. Kär knapp har många epitet. 
  • Gör aldrig mellanslag före ett radbryt.
  • Gör aldrig mellanslag istället för indrag. Det spelar ingen roll om du tror att du vill göra ett enda, två eller bortåt tre, fyra eller fem. Rätt svar är inte bara noll utan "varför skulle jag över huvud taget göra det?".
Se det som en av de där naturlagarna som det rent fysiskt inte går att bryta mot. Hitta på en ramsa som hjälper dig att komma ihåg, skriv en lapp att klistra fast på skärmen, amputera högra lillfingret, uppfinn en tryckkänslig vante som ger dig elstötar varje gång du försöker eller gör en mental lobotomi som hindrar dig från att minnas att du någonsin tänkt tanken. Bara. Gör. Det. Inte. Kombinera aldrig mer tangenterna enter och space!

Jag förstår att det här är jättedeppigt för den som mäter sin prestation i antal tecken. Men se det från den ljusa sidan: plötsligt får du plats med massa mer text i novelltävlingar med begränsade teckenmängder. Dessutom minskar du risken för förslitningsskador på tummen genom att kraftigt dra ner på ditt användande av space. (Något som även särskrivare och dubbla-mellanslags-tryckare kan ha i åtanke ...)

För grejen är att om du tycker att det verkar skittråkigt att rensa bort alla mellanslag på order av förlaget så tänk då på hur kul någon annan skulle tycka att det är att göra det åt dig. Och om du tycker att det ger dig en jäkla massa merjobb så kom ihåg att du både gjorde och skapade dig merjobbet redan när du satte dit dem.
Vet du absolut inte hur du lägger in indrag i dokumentet med hjälp av ordbehandlingsprogrammet och inte blir klokare av att fråga en vän eller debattera ämnet i ett forum på nätet så bara låt bli att göra något alls. Det är i slutänden sättarens jobb att se till att det blir rätt och det går bra mycket smidigare att bara skapa mallen utan att behöva gå igenom dokumentet för att plocka bort alla mellanslag som inte har där att göra till att börja med. (Och ja, sättaren klarar alldeles utmärkt att göra indrag på rätt ställe utan att få "hjälp" av författaren eller är du en sån som talar om för alla hur de ska sköta sina respektive jobb?) Minns alltid det gamla djungelordspråket att en glad sättare gör en snyggare inlaga medan en passivt aggressiv sättare löper risk för högt blodtryck.

Ta därför gärna för vana att alltid titta igenom manuset efter dolda tecken (de ploppar fram om du trycker på den lilla symbolen som ser ut som siamesiska I:n) innan du skickar in det till förlag. Jag säger inte att någon skulle bli refuserad av att ha för många mellanslag men nog sjutton ser det proffsigare ut att inte ha "tab:at" sig. Oh yes, pun very much intended!

Med allt detta vill jag ha sagt att skiljetecknen är märkena i din hud, de är dina leverfläckar. Var medveten om dem, känn in dem och älska dem! Men operera alltid bort de leverfläckar som kan misstänkas innebära hälsofara.

4 kommentarer:

  1. Jag vill slå ett slag för ännu ett skiljetecken som ofta helt klart undervärderas, ja, ignoreras faktiskt. Punkten.
    Läser du punkten?
    Jag menar, verkligen läser?
    Den ska uttalas som en paus.
    Stanna upp i ditt läsande en halv sekund. Låt meningen du just läste få eka kvar en liten stund. Och texten du läser kan få en helt annan takt, en helt annan klang, en helt ny innebörd.
    Plötsligt är det där om att: "Korta meningar betyder högt tempo. Alltid." borta.
    Tvärtom kan korta meningar betyda ett långsamt tempo.
    Det är upp till dig som läsare att inse det.
    Kanske är det rent av vad författaren menade från första början.
    Men idag har så få tid med sådant, här ska läsas fort. Den som läser fortast och flest böcker vinner.
    Inte.
    Den vinner som förstår texterna bäst, den som kommer först är den som känner dem intensivast, den som får ut mest av dem är mästaren.

    Så läs punkten. Våga pröva!

    SvaraRadera
  2. Absolut!
    Det är bland annat det jag menar med att texten ska kännas. Den författare som har koll på och känner för sina skiljetecken är den som kommer att lyckas bäst i att skapa harmoni och "musik" av sin text.
    Och den som förstår att uppskatta en sådan berättarteknik är en lyckligt lottad läsare.

    SvaraRadera
  3. Skiljetecken är som lagarna i ett samhälle eller domaren i en fotbollsmatch: de är som bäst när man inte ens märker att de finns där, när de inte försöker detaljstyra eller sätta sin prägel utan bara omärkligt bekräftar och understryker det naturliga flyt som redan fanns där. (Och om där inte fanns något naturligt flyt, då kan inga skiljetecken rädda situationen. Då måste författaren skriva om!)

    SvaraRadera
  4. Absolut! Självklart kan skiljetecknen inte rädda en från grunden dålig text. Men det jag är ute efter är att författare ska fatta att en bra text kan lyftas ännu något snäpp med rätt tempo. Och det fås fram med en god känsla för hur och när skiljetecknen ska användas. Så visst håller jag med om att det är bäst när läsaren inte ens reflekterar över att de är där.

    SvaraRadera