Sagan om Rödluva och trollet

Det var en gång för länge sedan en tomte och tomtegumma som längtade efter barn. Åren gick och de fick fortsätta längta trots att de delade kudde varje natt. Men då de var så gamla att det egentligen borde ha varit för sent fick de till slut en dotter som de gav namnet Rödluva. Modern lärde henne allt om att sköta ett hem och fadern lärde henne allt han kunde om att ta hand om djuren och naturen.

Rödluva växte upp och blev en händig och omtänksam tös som föräldrarna kunde vara stolta över. Ändå oroade de sig över att hon hellre lekte med sina vänner i Skogen än att följa med dem till människornas gård för att hjälpa till där. En dag, när hennes far brutit benet, bad hennes mor att flickan skulle gå till gården i Skogsbrynet och se till djuren över dagen. Rödluvas mor var noga med att flickan måste mjölka korna och se till att hästarna hade vatten. Flickan lovade att göra sitt bästa och gav sig av genom Skogen. Hennes vänner ropade på henne och frågade om hon inte skulle komma och leka med dem men hon berättade vad hon hade att göra och de förstod. När Rödluva gått en bit fick hon stanna och erkänna att det var så länge sedan hon följt med sina föräldrar att hon blivit osäker på vägen till människorna. Hon frågade några fåglar om de kunde visa henne vägen och det ville de gärna göra. Efter en stund kom de fram till Skogsbrynet och Rödluva kände igen den grå stugan och röda ladugården omgiven av de gröna fälten.

Det luktade lite fränt runt gården men ute i hagen stod de ståtligaste hästar med glänsande manar så Rödluva trängde undan sina tankar och hälsade vänligt på dem innan hon bar vatten och såg till att de hade allt de behövde. När hon var färdig gick hon in i ladugården där hon mötte de vackraste kossor hon någonsin sett. Hon presenterade sig även för dem och de var glada att hon ville hjälpa dem att mjölka. De fyllde den ena spannen efter den andra. Rödluva var stolt över sina föräldrar som tagit så väl hand om gården att de hade fått så vackra djur. Då hon var färdig fortsatte hon till hönsen och plockade ägg i en stor korg. Hon bar med sig mjölkspannarna i ena handen och äggkorgen i den andra och gick in i köket i den gråa stugan. Där inne var den fräna lukten starkare och hon bestämde sig för att skura golvet för att försöka bli av med den.

Bäst som hon skurade bar det sig inte bättre än att far i huset fick syn på henne. "Du var mig en flitig myra", sade han.
Flickan förundrades över att ha blivit sedd men antog att han var van vid tomtebesök. "Nej, någon myra är jag inte och flitig vet jag inte, men nog kan jag se att far behöver ett handtag."
"Åjo", sa far i huset. "Nog är hon flitig allt. Här finns ju mjölkspannarna och äggkorgen och jag såg att hästarna är vattnade. Får jag fråga vad hon heter?"
"Jag heter Rödluva", svarade hon. "Men jag har bara gjort vad mina föräldrar bett mig. Det är de som brukar hjälpa till här på gården."
"Jaså, det säger hon", sade han. "Säg, finns det då möjlighet att få följa med henne hem och tacka dem själv?"
Flickan blev osäker. Nog måste hennes föräldrar ha ett gott öga till honom för att komma hit så ofta men att bjuda hem en människa verkade gå för långt. Därför avböjde hon så vänligt hon kunde. Far i huset lät henne avsluta sitt värv och tackade henne så hjärtligt innan hon gick hemåt med hjälp av sina fågelvänner.

När Rödluva kommit hem berättade hon allt som hänt för sina föräldrar och de blev stolta över sin dotter och rörda över att bonden uppskattade deras hjälp även om de förmanade henne att inte visa sig för människor i onödan. På kvällen gick de och lade sig men strax därpå hörde hon en bekant röst ropa på Rödluva. Flickan skyndade sig ur sängen eftersom det måste vara fara å färde för att någon av hennes vänner skulle kalla på henne så här dags.

Just som hon kom ut genom porten slöt sig en stor hand om henne och hon kände igen bonden hon mött tidigare på dagen. Fast det var något som var annorlunda med honom nu och den fräna lukten var värre än någonsin.
"Men, vilka stora ögon far har", sade Rödluva.
"Det är för att jag ska kunna se hur fint hon gör", svarade bonden.
"Men far, vilken stor näsa han har."
"Det är för att jag ska kunna spåra henne bättre", sade han.
Det prasslade till i snåren bakom dem med hon visste att det inte fanns någon där.
"Och vilken stor rumpa far har", fortsatte flickan och började bli rädd på riktigt.
Men det brydde sig trollet inte om att svara på. I stället sprang han hemåt genom Skogen med Rödluva i ett fast grepp.

När de kom fram såg hon för första gången hur smutsigt och förfallet allting var och hon förstod att trollet skulle tvinga henne att rusta upp gården åt honom.

På morgonen när föräldrarna vaknade upptäckte de att Rödluva var försvunnen och de kände den fräna stanken av troll utanför dörren. De bönföll flickans djurvänner att hjälpa dem söka efter henne men de vägrade när de förstod vad som hänt. Fåglarna som visat flickan vägen till bondens hus gjorde flera försök att hitta dit igen men nu när trollet hade lyft sin glans från gården kunde de omöjligt hitta tillbaka. Till slut fick tomtefar och hans tomtegumma gå hem igen, med den tunga vetskapen att de aldrig mer skulle få se sin älskade lilla Rödluva.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar